bergochdalbananen

Januari -  "Regel nummer ett: natten innan resa ska all form av sömn undvikas."

I början av februari väntade nästa stopp på äventyret, Vallas systerskola i Linköpings systerort, Bigwa FDC. Där återförenades vi hela klassen och chillade pung bara. Kanske inte världens mest produktiva vecka projektmässigt men det var så välbehövligt och ett bra sätt att lära sig att ta sig runt någorlunda självständigt i Tanzania, efter att vi i Moshi blivit något över-omhändertagna. I Morogoro fick vi bland annat träffa en mganga, dvs en mytomspunnen häxdoktor som botar och förhäxar folk. Umgicks mycket med Signe på marknader och köpte tjugo passionsfrukter för 2kr. På skolan där vi bodde anordnade vi ett skoldisco för eleverna, något som uppskattades väldigt mycket. Precis som i andra discosammanhang kan lite utav en köttmarknad uppstå. Och i det jag skriver nu menar jag absolut inte att cementera folks idéer om könsroller och machokultur i Afrika, som för övrigt måste sluta pratas om som kontinent där allt är homogent, snarare tvärtom. På discot vi ordnade fick man som tjej ca tjugo händer på kroppen samtidigt, när man sa "nej" frågade ägarna till händerna "varför?" och försökte dra av ens trosor. Flera tjejer i min klass var ganska upprörda över detta (med all rätt såklart) men jag var ganska likgiltig eftersom _exakt_ samma grej händer i Sverige _hela_tiden_. Mitt projektarbete på resan handlade om könsroller och känner för det första inte att jag har tillräckligt mycket förståelse för att ha ett helhetsperspektiv för att yttra mig om hur läget ser ut för folk i Östafrika mer än att det inte är så jävla stor skillnad jämfört med i Sverige. Detta är det viktigaste jag lärt mig från resan och Valla (och Annelie och Hasse <3). Det är så lätt att som vit åka till """Afrika""" med sina moraliska pekpinnar och sedan komma hem och prata om vad man varit med om som konstigt eller dåligt eller fel utan att egentligen veta ett jota. (Kanske var exakt detta jag gjorde nyss call me out isåfall.) Återkommer till detta senare.
Efter veckan i Morogoro åkte vi till en liten kustby som heter Ikwiriri där vi besökte ytterligare en folkhögskola. Där hade vi det så himla mysigt. Skolans rektor mama Cecilia var ett sånt praktexempel på cosy strong independent woman, och hon tog så bra hand om oss, även om hon hade missuppfattat begreppet "fika" och tvångsmatade oss med läsk och kakor mellan alla måltider. Även eleverna på Ikwiriri FDC var välkomnande och hann komma att tycka av några av dem så himla mycket under diverse engelska/swahili-lektioner vi ordnade i vårt vardagsrum. Efter att vi varit i Ikwiriri var tanken att vi skulle flyga till Mwanza och därifrån åka båt till Uganda, men båten var tydligen trasig och ingen visste när den skulle lagas (exakt den här typen av framförhållning fanns överallt och var det mest frustrerande i världen när man är någon som behöver 100% punktlighet och struktur) så vi fick åka buss istället. I Uganda hade jag tröttnat helt på mitt resesällskap eftersom vi levt på varandra så intensivt i en månad, men det var ganska lägligt eftersom vi i Uganda hjälpte till på en skola med 200 barn som jag kunde agera klätterställning åt. Älskade veckan i Uganda och tvekar fortfarande på att jag någonsin kommer att kunna älska mina egna barn så mycket som jag älskar några av barnen där. Sista dagen i Uganda åkte vi forsränning i Nilen (efter en två timmar lång bussresa där Sandstorm spelades på repeat). Det var en härlig nära döden-upplevelse, även om jag nu ca ett år senare mest minns det ohärliga och fortfarande har ont i axeln efter att jag nästan vred den ur led i sista forsen.

Första veckan i mars var vi i Homa Bay i Kenya, ännu ett helt fantastiskt ställe (okej jag tycker så om exakt alla ställen vi var på men det var en så himla bra resa älskade allt). Där bodde vi hemma hos en familj med ännu en supermama, Jacinta, som bjöd in oss till hennes barnaskara på redan åtta barn i vår ålder. I Homa Bay blev vi verkligen inbjudna till någons vardagsliv, och eftersom halva familjen var utbildade socionomer fick vi följa med till fängelsen och rättegångar. Och efter att jag råkat nämna att jag funderat på att bli barnmorska tog Jacinta med oss till sjukhus och ett mödravårdscentrum, och därmed väcktes den drömmen till liv igen. Vår sista kväll i Homa Bay samlades alla tjejer i köket och lagade köttbullar och chapati och Jacinta utbrister "WOMAN POWER", får fortfarande gåshud av att tänka på det.
Nu till resans vitaste incident: när vi skulle åka buss i FJORTON timmar blev jag kissnödig och bad vår busschaufför göra en lite längre paus vid nästa stopp och han blev väl orolig att jag skulle kissa på hans buss så han tvärnitade och ba "HÄR!". Skämdes redan så mycket så jag sprang ut, med en jävla savann framför mig, endast några termitstackar och nakna buskar att ta skydd bakom. Väljer en taggbuske, får en tagg i fingret (som fortfarande sitter kvar nio månader senare) och mitt kissbesök tar tydligen så pass lång tid att busschaffören börjar köra utan mig haha. Alla på bussen fnissade i tysthet när jag klev på. I alla fall. Sista veckan på resan var vi på Zanzibar, återsamlade hela klassen igen. Sola och bada piña colada. Det var ganska tråkigt, fast ändå skönt. En dag var jag matförgiftad och en annan dag berättade Erik och Jonas att delfiner brukar våldta människor, detta var typ tio minuter innan vi skulle simma med delfiner. Årets andra traumatiska vattenrelaterade händelse. Att sedan komma hem och möta världsfrånvända människor som endast vill konsumera och jobba max två dagar i veckan var verkligen skitjobbigt, men tyvärr (/som tur är, annars hade jag varit åtalad för tre miljoner mord vid det här laget) vänjer man sig vid det och glömmer bort mycket viktigt man tagit till sig ganska snabbt. Flyttade tillbaka till Linköping och ödslade verkligen ingen tid på att inte träffa årets fuckboy. Synd.

Började läsa en kurs i genus och kultur på universitetet oh la la, den berikade verkligen mitt liv även om det var en pain in the ass att plugga på 150% och jag lovade mig själv att aldrig göra det igen (återkommer till detta också.....). Hade en SuPeRtOrSdAg där vi först firade Johannas födelsedag i skolan, sen åt lunch ute, köpte ett grossistlager av alkohol, spelade innebandy, bastade och drack öl, lagade mat, drack bästa Zanzibar-drinken (jag drack upp allas såklart för de tröttnade på den) och sedan dansade och hjulade på Platå. Bästa torsdagen. Därefter hade vi ett riktigt påsklov då jag åkte hem till Västerås och fyllde år. Nojade över att söka till högskolan och sökte därför typ 13 program på 8 orter. "Vad innehållslöst och tråkigt det blev när hon kom hem till Sverige" tänker ni, vänta bara, det blir värre.

I maj höll vi i skolan på med ett informationsarbete som innebar att vi åkte ut till olika östgötska skolor och fritidsgårdar och "informerade" om vår resa från olika infallsvinklar. Detta var verkligen hell on earth pga det jag nämnde förut angående att min åsikt är att vi som varit i Östafrika i två månader inte kan berätta hur det är där. Plus att en kille i min klass försökte ha sex med mig när jag sov så hade verkligen inte någon lust att vara trevlig mot en enda människa i min klass. Måste verkligen ha varit en mardröm att jobba med mig men aja. *Ler*. La all min fokus på framtiden istället och gjorde pros- and cons-listor över olika utbildningar. Åkte till Stockholm för att möta upp bara härliga tjejer, råkade försöka ragga på Adde från ex on the beach (alla ragrats angående detta) och fick story of my life bekräftad när jag ringde upp ett gammalt ligg och det resulterade i att Maria fick haff och jag fick sova på ett stengolv. Kul. Fick besök i Linköping av min familj, gick på årets bästa dejt (där jag råkade skratta åt personen i fråga politiska åsikt eftersom jag missuppfattade honom som Sverigedemokrat för en halv millisekund) och anordnade en festival för alla föredetta globalelever på Valla. Så rolig tillställning.

Gud vad jag verkligen inte gjorde någonting av värde förutom att jobba och träna i Augusti. Aja. Åkte visserligen på mini-semester till Söderköping med min familj, vilket direkt tar oss till den tredje och största vattenrelaterade traumaupplevelsen i år (/i livet egentligen). När vi tog oss en ljuvlig cykeltur längst Göta kanal cyklade jag nämligen ner i ett träsk eftersom jag nerför en brant backe tydligen var oförmögen att både bromsa och svänga. Plötsligt låg jag med lera i hela ansiktet och uppfyllde äntligen alla kriterier för att vara ett träsktroll. Det var verkligen peaken på en värdelös sommar och det enda att glädjas åt var att oavsett om alla jag kände dog så kunde det faktiskt inte bli värre. Var så sur att jag övervägde att ställa in sommarens sista resa, gjorde som tur var inte detta och åkte till Amsterdam med Emily, Therese och Malin. Det var faktiskt ett perfekt avslut på en skitsommar. Drack absint, shoppade, gick på sex-museum, bodde flott, åt frukostbufféer och gick långa avstånd.

September var tydligen också ganska händelsefattigt. Började läsa en asintressant sexualitetskurs på Mälardalens högskola som jag verkligen ha levt för under hösten. Fick det finaste besöket möjligt när Seán kom och hälsade på från Nordirland. Började gå hos en kurator och hittade mig själv (lol skojade). Flyttstädade hela farmors radhus och utvecklade en sjuklig städmani efter 48 timmars konstant skrubbande. Hade, som ni säkert minns eftersom ni är så intresserade och har tagit anteckningar under hela denna resumé, tidigare under året lovat mig själv att aldrig mer ha sysselsättning än 150%. I september var jag så pass rastlös att jag unnade mig två nya jobb och även började läsa en kurs i miljöpolitik och snart var jag uppe i 175% sysselsättning och magsår, men detta fick i alla fall hösten att gå jättesnabbt vilket var det enda jag behövde.

I Oktober hade jag alltså grejer att göra. Älskade/älskar mina nya jobb på daglig verksamhet pga har verkligen fått se en ny och glad sida av vården där folk älskar sina kollegor och önskar alla trevlig helg och påminner om att man är duktig på sitt jobb och kommer bli en bra barnmorska. Tacksam för det. Även tacksam för mig själv som tog mig igenom hösten trots allt. Guldstjärna etc. Orkade tack vare mina kollegor göra ett nytt försök till att söka till sjuksköterskeprogrammet (sökte även till apotekare heeehheeee är man världens mest värdelösa människa så är man kram). Skrev även högskoleprovet för sjunde gången och skrattade åt att jag inte hade behövt tvivla så mycket på mig själv eftersom jag med facit i hand insett att jag egentligen inte hade behövt skriva högskoleprovet en enda gång. Tur att jag tillhör gruppen som tycker att det är en kul aktivitet.

Var sjukt kulturtantig och gick på ballett iklädd polotröja. Hade magsår och mental breakdowns över min första tenta och insåg hur prestations-jag fortfarande inte är botad med tanke på att den delen av mig fortfarande strävar efter att få alla rätt på allt vilket är helt orimligt på en fristående kurs. Rudbeckianska gymnasiet gör en puckad. Ältade studieort och skrev milslånga pros- and cons-listor. Rantade om problematiska beteenden, typ att bete sig som om köttkonsumtion och jorden runt-resor är mänskliga rättigheter, typ att vara rasistisk i fikarum på arbetsplatser och TYP att köpa ett fucking trucklass med julklappar till sina 26-åriga barn som ändå lämnar tillbaka hälften av klapparna. Har verkligen inga problem med om någon skulle uppfatta mig som en PK-fitta längre. Och mådde bättre. Viktigaste grejen i november.

Erbjöds en lägenhet i Uppsala och därmed tog ältandet kring valet av studieort inför våren slut. Några dagar senare kom jag in på universitetet. På rätt program (!) Därefter verkade vissa saker ordna sig av sig själva. Jag kan sova normalt, hela mitt liv kretsar inte längre kring hur många kalorier jag får i mig, ägnar inte dagar åt att stirra in i väggar och har inte prestationsångest över att vara rolig och fantastisk när jag ska umgås med folk. Är fortfarande livrädd över att behöva börja träffa människor och bryta mönstret i att vara inställd på att ej låta dem tycka om mig för att vi endast ska ha tillfälliga och ytliga relationer, men det mönsterbrytet är samtidigt vad jag längtat efter sen i juli. Ju. Ska bli så spännande. I december kom även massa människor till Västerås och påminde mig om deras samt min egen existens, mitt sociala kapital gick därmed från typ 0,6 till 40 000 miljarder. Har alltid varit en sucker för nystarter, men detta årsskifte känns särskilt symboliskt i och med att jag bokstavligen ska in i en ny era och flytta från vad som begränsade mig under 2015. Spännande. Och, som lovat, firade in det nya året i goda vänners lag. Puss och hej nu ska jag unna mig ett bra år önskar er detsamma.

Avslutade januari och inledde februari med en sjukdom som hypokondrikern inom mig förklarade som salmonellas kärleksrelation med glutenallergi. Började gå i terapi, vilket utan tvekan är årets (livets) bästa investering. Hann uvecklas och reda upp så mycket i och med denna. Min chef försökte muntra upp mig (eller eventuellt ta livet av mig) genom att ge mig en åtråvärd plats på en mediation course med ett tjugotal fantastiskt duktiga amerikanska masterstudenter. Detta var abslout ingenting för lilla, konflikträdda och introverta jag som ca tre minuter in i femdagarskursen strök medlare från listan på framtida karriärsval. Nog för att jag är hyfsat positivt inställd till spännande utmaningar (tog mig minsann an att äta elva (!) skålar havregrynsgröt under de fem dagar kursen pågick och vann därmed den tävlingen) men detta var lite väl. Samma vecka firades, för tredje året i rad, alla hjärtans dag på Corrymeela-vis och fantastiska Jessie firades med en cowboyfest. Om det är något som resten av världen bör anamma från Corrymeela så är det sättet att fira födelsedagar. Eller kvällsaktiviteter överlag. Minns en kväll särskilt, när vi dansade till allt som någonsin producerats i musikväg under 90-talet. Under en springtur i februari kom jag på vad som för stunden var en vattentät och felfri plan för resten av året, under en annan springtur blev jag nästan överkörd av en lastbil och fick en dödsångestatttack. Februari var väl ganska omtumlande. I slutet av månaden åkte jag hem till Sverige efter en snabbvisit i Dublin med Anni.

Var ständigt sjuk under årets tre första månader, något som jag själv inte lade märke till förrän min värdmamma påpekade att hon inte mindes hur min röst lät när den inte var förkyld. Detta berodde förmodligen på den homesickness och hur den hanterades som utvecklats till något fysiskt. Så fort jag kom tillbaka till Nordirland efter att ha varit hemma i några dagar bokade jag en ny biljett för att få komma hem igen. Hade en otroligt peppig internationell kvinnodag då jag med några damer sprang jättelångt och jättefort och pekade fuck you åt alla gubbar. Sen åkte vi till Portrush och drack öl och lyssnade på lokalband. Fick det ärofyllda uppdraget att arbeta med en grupp amerikaner från North Carolina vars program påminde om programmet som jag fick ta del av under Global klass och mindes äntligen varför jag valt att komma till Corrymeela och ägna ett helt år åt deras arbete. Var även på konferrens med mitt arbetslag och samtalade i två dygn om hur vi skulle bära oss åt för att jobba bättre tillsammans. Kände mig som en ingift på ett släktkalas då övriga i gruppen försonades medan jag kände att jag var på väg ur hela konstellationen. Våren blev efter St. Patricks day äntligen tillräckligt oblöt för att en skulle kunna post workout-slänga sig i gräset och lyssna på podcasts som handlade om sex. Hade tvåmannarave med Zik och en rökmaskin samt fick hjälp att inse det beteende som lagt grunden för hela mitt väsen.

Flyttade ifrån min (förlåt men) hemska människa till roomie och fick ett eget rum i dårhuset. Efter endast en natt där begav jag mig till Sverige. Igen. Väl hemma besökte jag tydligen tandläkaren, skrev mitt bästa högskoleprovsresultat hittills, vaskade en flaska vin på Konsum, hade sex, hade kalas och var sjuk. Skräll. Och trots att jag omfamnades av en kull nyfödda lammungar när jag kom tillbaka till Nordirland så bestämde jag mig direkt för att flytta hem. Och nog är det ett av de bästa besluten jag har tagit. Gör egentligen ingenting att det tog ca nio ångestladdade månader och tre utskällningar från min chef för mig att ta det beslutet, det tog så lång tid att kunna vara helt självständig och strunta i vad alla andra ville helt enkelt. Och där har ni, återigen, min största lärdom i år.

I och med den lättnad det innebar att ha tagit ett beslut som avgjorde hela mitt välmående blev allt så mycket lättare. Att ta farväl av platsen som varit mitt hem under tretton månader och av människorna som varit min familj nästan lika längre blev ändå så fruktansvärt hjärtskärande. Skrev någonstans och undrade hur det kunde vara ofantligt svårt att göra sig av med något som gjorde så fruktansvärt ont, och riktigt så logiskt kanske det inte var. Corrymeela kommer alltid att vara en av mina favoritplatser på jorden och det är få människor jag ens tycker om tillräckligt mycket för att ens unna att vara där. Men just då och i den formen passade det inte för mig att vara där helt enkelt, inte så nära inpå att jag varit där i en helt annan roll i ett helt annat sälskap. Bland alla festligheter och sorgevent som det innebar att göra sig redo för det stora avskedet sprang jag 27 kilometer i Belfast marathon. Och detta får ju då utnämnas till årets prestation och årets bästa event om det nu finns några sådana kategorier (fast det är väl klart att det gör, det är ju faktiskt min årskrönika). Det var så fantastiskt att springa genom annars oroliga områden och se allt som har med konflikt att göra läggas på hyllan. Alla hejade på alla, alla stod i regnet och delade ut high fives och jelly beans till samtliga deltagare. Det fanns inget vi och inget dem längre i en stad som annars är så segregerad. Det var så himla fint. Fick även besök från en karaktär från New York som är en stor del av mina allra finaste minnen från Nordirland, passade så bra att ha hans olämpliga skämt som avbrott mellan alla avskedstårar. När jag flyttat hem gav jag mig själv en vecka att vara apatisk och ligga som en strandad val på en brygga. Mer än så behövdes inte, för efter en vecka var jag rastlös och redo för nya äventyr. Det här med att stanna på en plats och utföra mitt uppdrag verkar inte riktigt vara min grej. Tittade på utklädnadsshow på min gamla gymnasieskola, röstade i EU-valet och visade brösten för Alex Schulmans balkong.

Grät efter första dagen på mitt nya jobb. Men endast första dagen och tur var väl det för annars hade jag blivit uttorkad, jobbade nämligen jättemycket i juni. Och i juli. Och i augusti. Var även ute och seglade med båten hela tiden. Och när den inte var ute till sjöss bryggseglade jag. Hade en Corrymeela-reunion i Västerås, firade midsommar, blev ledsen pga en man (och bestämde att det aldrig mer skulle få hända) och såg Takida på Cityfestivalen. Det var inte årets bästa konsert. Min längtan efter äventyr i kombination med min bristande ekonomi och faktumet att det gått för lång tid sedan ansökningstiden för högskolor gått ut gjorde att jag snöade in mig på idén om att gå på folkhögskola. Letade i dagar efter allt från bibelskola till livslinje och hittade till sist kursen som kändes som Global klass deluxe med extra strössel. Sökte och höll alla tummar och tår. Och jobbade ännu mer.

Alltså ja. Jobbade jättemycket. Bryggseglade jättemycket. Svettades jättemycket. "Ska bara ta en öl" resulterade i fjorton samt hemgång klockan sex på morgonen jättemycket. Hade nog en liten YOLO-pyssling i mig ändå, något var tvunget att hända. Omgavs av fantastiska människor under dagsutflykter, pannkaksfrukostar, fotbollsmatcher och middsgar. Var ensam hemma under drygt två veckor och fick en identitetskris då jag som introvert gick och handlade i flera timmar endast för att få lite sällskap. Vill aldrig bo själv. Inledde en sommarflirt men män förstår tydligen inte mina inviter så det sket sig.

Om februari var månaden då allt var en bergochdalbanan, var augusti månaden då allt *~' fÖlL pÅ pLaTs'~*. Efter att en stor del av Västmanland brunnit ner (vilket inte ens har med någonting att göra men bra referens ok) och jag ramlat med cykeln och sedan haft mamma att tvätta mitt blödande knä med sprit fick jag så himla nog av mitt eget bekräftelsebehov. Klychig slutsats: strunta i allt som inte gör en gott samt sluta hata en själv. Efter att ha slutat jobba heltid infann sig en sådan frihetskänsla och jag firade genom att klippa av mig håret. Några dagar senare fick jag besked om att jag kommit in på folkhögskolekursen jag sökt, men att jag kanske ändå skulle överväga att läsa samma kurs på heltid och inte på distans istället. Och så fick det bli. Ungefär samtidigt som jag egentligen skulle ha flyttat hem från Nordirland flyttade jag till Linköping. Första skoldagen försov jag mig och andra skoldagen gick vi och motdemonstrerade mot SvP och jag sprang på människan som givit mig det enda hopp om mänskligheten som går att få när SD växer och växthusgaser frodas i atmosfären.

I skolan fick jag en chans att repetera och lära mig om allting som jag någonsin funnit intressant. Och tillsammans med en klass som jag har kommit att tycka så fruktansvärt mycket om. På en skola som ligger som en anonym idyll mitt i ett studentmekka. Har insett att jag tidigare umgåtts väldigt homogent, och inte för att jag på något vis inte vill att min vänskapskrets helst till 89% ska bestå av extremt vettiga feminister anno 1993, men att gå i en klass där beskrivningen av samtliga inte går att missta för en beskrivning av mig själv, är ganska uppfriskande. Vi hade klassfest där det spelades rysk roulett och klädde ut oss till ninjor och kom trea i skolans fotbollsturnering på friluftsdgaen. Gick på rave och skrek "spela shoreline" och "var är Avicii" som sig bör. Fick finbesök av min lilla familj.

Började känna mig hemma i rum nummer åtta på Nässlan och älskade att gå de femtio metrarna till skolan varje dag. Firade Mattias och hade två hemsläp på samma kväll (glöm det jag sa om marathon, DETTA är ju såklart årets bedrift). Hade en skypeintervju för ett jobb som läxhjälp och bads på komando redovisa en andragradsekvation, ville nästan lägga på och skylla på dålig internetuppkoppling. David Zuppin, you taught me nothing. Lyckades dock skratta bort det hela och glädja mig åt att jag haft tillräckligt med sysselsättning för att ersätta mina föredetta matematikkunskaper med annat som är viktigare att fylla hjärnan. Upplevde krogen med årgång 1996 (ej att rekommendera) och budade 7000kr för fyra kilo ost. Åkte hem till västerås på höstlov för att jobba och skriva ännu ett högskoleprov.

 

Efter en vecka i Västerås kom jag tillbaka till Linköping och hade ännu en period och YOLO- och wild'n'crazyness, vilket var ganska uppfriskande då allt annat hade blivit rutin. Gick på en rad olika föreläsningar i och med Globala Linköping vilket var så himla givande och kul! Bestämde mig därmed för att bli en sån som spanar lite mer efter gratissaker som dyker upp. Mest fantastiskt var det ändå att lyssna på Ann-Christin Roxberg. Oerhört inspirerande, viktigt och gripande. Lova att gå och lyssna på henne om hon dyker upp i en stad nära dig *radiopratarröst*. Åkte till Småland för första gången i mitt liv och bjöds på ostkaka och boliviansk afton. En annan dag bjöds vi i skolan på mat från hela världen från klassen som läser i klassrummet intill vårt. Gick på världspremirären av Hunger games och fick ännu ett besök från familjen som råkade inträffa samma vecka som undervisningen bevisat att världen verkligen suger anus och det finns inget att som individ göra åt det.

Inledde årets sista månad med julmys hos vår lärare Hasse. Hade en slirig Platåtordag med Anna och halva MUF. Gick på fittans dag, ett annat av årets jättefantastiska gratisevent. Bara massa fittpepp och pyssel med Liv Strömquist. Har varit en arg feminist så många gånger under år 2014, men fittans dag var sådant bra exempel på att saker faktiskt går framåt och systerskapet lever och frodas osv. Såna stunder är så viktiga, speciellt när en drabbas av saker som inte ska få hända och en undrar om det ens är värt att hävda att en är människa pga annan människa kör över en med ångvält. En händelse under december förstörde mig helt, men har väl lyckats någorlunda väl att återhämta mig lite grann tack vare vänner samt (!) systerskapet. Fick avsluta så många kapitel lagom till att året tog slut, något som jag är så tacksam för. Tog jullov, gick på Harry Potter-fest och jobbade på äldreboendet för kanske sista gången någonsin. Avslutade året med brut och endast fantastiska människor.

 

 Januari - "För några dagar sen kom jag på att jag ska bli sjöjungfru."

När jag kom hem från staterna överraskades jag med tårta och ballonger av vänner jag tycker om. Jobbade på samma gamla vårdcentral. Sara kom med en underbar idé som innebar att vi skulle springa 2,5 mil och samtidigt samla in pengar till UNICEF, så det bestämde vi oss för att göra. Under kvällen då Adoras artonårsdag firades blev jag en YOLO-superhjältinna, något som jag fortsatt vara tills nu, gillar den sidan av mig själv.

Sprang milen fem gånger om timmen och blev träningsmarkoman. Var fortfarande en YOLO-gudinna och såg det som min livsuppgift att förföra douchebags för att sedan överge dem på parkbänkar efter att ha varit fräck och sagt något i stil med "hej ska vi knulla haha skoja ba du är ju dum i huvudet" (att berätta dessa historier har varit årets bästa partytrick, alltid lika uppskattat att göra sig rolig på andras bekostnad höhö). All YOLO-hets berodde förmodligen på bekräftelsebrist/jakten på lycka i och med att jag och min pojke slutligen gav upp de oändliga att vara tillsammans-försöken, något som sög bajskorv faktiskt. Återupplivande min twitter som legat och vilat sen 2009, något jag är asglad över då det sannerligen är användbart när man vill uttrycka sig i skrift (till skillnad från att ha en BLOGG, vem orkar ha en BLOGG det är ju fett jobbigt att skriva i en BLOGG skulle aldrig orka). Stiftade "nya" bekantskaper i form av bland annat Madeleine och halva sp09d och älskade att det fanns så många vettiga människor i min bekantskapskrets att upptäcka och lära känna. Sökte tjugo meningslösa jobb och vågade efter många om och men även söka ett drömjobb, vilket förmodligen är det bästa jag gjorde under hela året. Ska vara modig oftare.

Intervjuades av radio med inför det där häpnandsveckande långa loppet vi skulle springa. Dagen efter sprang vi 2,5 mil. Bara så där. Helt casual. Är så fruktansvärt glad och mallig över att vi orkade, kan inte sluta tänka på alla barnen som fick det lite bättre tack vare alla pengar vi lyckades samla in. När segervarvet skulle firas slogs jag dock i ansiktet av någon baklänges-karma och blev bestulen på min telefon, hoppas den som stal den hade kul med alla bilder som den kunde ta del av på grund av att Tele2 glömde spärra den. (Ni hittar säkert alla på pornhub om ni skulle vara intresserade.) Åt keso och tränade hela dagarna och trivdes vansinnigt bra med det. Rensade ur halva min garderob och tjänade hela VDn för ABBs årsinkomst.

 

Var på en fantastiskt rolig maskerad i början av Oktober. Blev sedan sysselsatt och började hänga på lasarettet för att ta reda på vilket framtidsyrke jag bör välja. (Ska ändå bli modell men det är ju skönt att ha en back up-plan liksom.) Startade världhistoriens bästa lördagstradition: att öla och bröla/vina och vara fina i sällskap av Amanda, Madeleine och Livia. Alltid lika händelserikt. Gick upp klockan halv sex en dag för att gymma och tänkte "den här dagen kommer jag alltid minnas som dagen jag gick upp halv sex för att gymma", när dagen var slut tänkte jag "den här dagen kommer jag alltid minnas som dagen jag hade sönder en *****". Skrev ett högskoleprov (satt bara och tänkte på sex, kunde ej koncentrera mig) och var på home party där man fick klämma på dildosar vars vibratorer säkerligen skulle kunna orsaka jordskalv. Fick besked om att jag skulle få komma tillbaka till Nordirland och Corrymeela för att volontärarbeta och grät därmed av lycka och lättnad.