bergochdalbananen

Avslutade januari och inledde februari med en sjukdom som hypokondrikern inom mig förklarade som salmonellas kärleksrelation med glutenallergi. Började gå i terapi, vilket utan tvekan är årets (livets) bästa investering. Hann uvecklas och reda upp så mycket i och med denna. Min chef försökte muntra upp mig (eller eventuellt ta livet av mig) genom att ge mig en åtråvärd plats på en mediation course med ett tjugotal fantastiskt duktiga amerikanska masterstudenter. Detta var abslout ingenting för lilla, konflikträdda och introverta jag som ca tre minuter in i femdagarskursen strök medlare från listan på framtida karriärsval. Nog för att jag är hyfsat positivt inställd till spännande utmaningar (tog mig minsann an att äta elva (!) skålar havregrynsgröt under de fem dagar kursen pågick och vann därmed den tävlingen) men detta var lite väl. Samma vecka firades, för tredje året i rad, alla hjärtans dag på Corrymeela-vis och fantastiska Jessie firades med en cowboyfest. Om det är något som resten av världen bör anamma från Corrymeela så är det sättet att fira födelsedagar. Eller kvällsaktiviteter överlag. Minns en kväll särskilt, när vi dansade till allt som någonsin producerats i musikväg under 90-talet. Under en springtur i februari kom jag på vad som för stunden var en vattentät och felfri plan för resten av året, under en annan springtur blev jag nästan överkörd av en lastbil och fick en dödsångestatttack. Februari var väl ganska omtumlande. I slutet av månaden åkte jag hem till Sverige efter en snabbvisit i Dublin med Anni.

Var ständigt sjuk under årets tre första månader, något som jag själv inte lade märke till förrän min värdmamma påpekade att hon inte mindes hur min röst lät när den inte var förkyld. Detta berodde förmodligen på den homesickness och hur den hanterades som utvecklats till något fysiskt. Så fort jag kom tillbaka till Nordirland efter att ha varit hemma i några dagar bokade jag en ny biljett för att få komma hem igen. Hade en otroligt peppig internationell kvinnodag då jag med några damer sprang jättelångt och jättefort och pekade fuck you åt alla gubbar. Sen åkte vi till Portrush och drack öl och lyssnade på lokalband. Fick det ärofyllda uppdraget att arbeta med en grupp amerikaner från North Carolina vars program påminde om programmet som jag fick ta del av under Global klass och mindes äntligen varför jag valt att komma till Corrymeela och ägna ett helt år åt deras arbete. Var även på konferrens med mitt arbetslag och samtalade i två dygn om hur vi skulle bära oss åt för att jobba bättre tillsammans. Kände mig som en ingift på ett släktkalas då övriga i gruppen försonades medan jag kände att jag var på väg ur hela konstellationen. Våren blev efter St. Patricks day äntligen tillräckligt oblöt för att en skulle kunna post workout-slänga sig i gräset och lyssna på podcasts som handlade om sex. Hade tvåmannarave med Zik och en rökmaskin samt fick hjälp att inse det beteende som lagt grunden för hela mitt väsen.

Flyttade ifrån min (förlåt men) hemska människa till roomie och fick ett eget rum i dårhuset. Efter endast en natt där begav jag mig till Sverige. Igen. Väl hemma besökte jag tydligen tandläkaren, skrev mitt bästa högskoleprovsresultat hittills, vaskade en flaska vin på Konsum, hade sex, hade kalas och var sjuk. Skräll. Och trots att jag omfamnades av en kull nyfödda lammungar när jag kom tillbaka till Nordirland så bestämde jag mig direkt för att flytta hem. Och nog är det ett av de bästa besluten jag har tagit. Gör egentligen ingenting att det tog ca nio ångestladdade månader och tre utskällningar från min chef för mig att ta det beslutet, det tog så lång tid att kunna vara helt självständig och strunta i vad alla andra ville helt enkelt. Och där har ni, återigen, min största lärdom i år.

I och med den lättnad det innebar att ha tagit ett beslut som avgjorde hela mitt välmående blev allt så mycket lättare. Att ta farväl av platsen som varit mitt hem under tretton månader och av människorna som varit min familj nästan lika längre blev ändå så fruktansvärt hjärtskärande. Skrev någonstans och undrade hur det kunde vara ofantligt svårt att göra sig av med något som gjorde så fruktansvärt ont, och riktigt så logiskt kanske det inte var. Corrymeela kommer alltid att vara en av mina favoritplatser på jorden och det är få människor jag ens tycker om tillräckligt mycket för att ens unna att vara där. Men just då och i den formen passade det inte för mig att vara där helt enkelt, inte så nära inpå att jag varit där i en helt annan roll i ett helt annat sälskap. Bland alla festligheter och sorgevent som det innebar att göra sig redo för det stora avskedet sprang jag 27 kilometer i Belfast marathon. Och detta får ju då utnämnas till årets prestation och årets bästa event om det nu finns några sådana kategorier (fast det är väl klart att det gör, det är ju faktiskt min årskrönika). Det var så fantastiskt att springa genom annars oroliga områden och se allt som har med konflikt att göra läggas på hyllan. Alla hejade på alla, alla stod i regnet och delade ut high fives och jelly beans till samtliga deltagare. Det fanns inget vi och inget dem längre i en stad som annars är så segregerad. Det var så himla fint. Fick även besök från en karaktär från New York som är en stor del av mina allra finaste minnen från Nordirland, passade så bra att ha hans olämpliga skämt som avbrott mellan alla avskedstårar. När jag flyttat hem gav jag mig själv en vecka att vara apatisk och ligga som en strandad val på en brygga. Mer än så behövdes inte, för efter en vecka var jag rastlös och redo för nya äventyr. Det här med att stanna på en plats och utföra mitt uppdrag verkar inte riktigt vara min grej. Tittade på utklädnadsshow på min gamla gymnasieskola, röstade i EU-valet och visade brösten för Alex Schulmans balkong.

Grät efter första dagen på mitt nya jobb. Men endast första dagen och tur var väl det för annars hade jag blivit uttorkad, jobbade nämligen jättemycket i juni. Och i juli. Och i augusti. Var även ute och seglade med båten hela tiden. Och när den inte var ute till sjöss bryggseglade jag. Hade en Corrymeela-reunion i Västerås, firade midsommar, blev ledsen pga en man (och bestämde att det aldrig mer skulle få hända) och såg Takida på Cityfestivalen. Det var inte årets bästa konsert. Min längtan efter äventyr i kombination med min bristande ekonomi och faktumet att det gått för lång tid sedan ansökningstiden för högskolor gått ut gjorde att jag snöade in mig på idén om att gå på folkhögskola. Letade i dagar efter allt från bibelskola till livslinje och hittade till sist kursen som kändes som Global klass deluxe med extra strössel. Sökte och höll alla tummar och tår. Och jobbade ännu mer.

Alltså ja. Jobbade jättemycket. Bryggseglade jättemycket. Svettades jättemycket. "Ska bara ta en öl" resulterade i fjorton samt hemgång klockan sex på morgonen jättemycket. Hade nog en liten YOLO-pyssling i mig ändå, något var tvunget att hända. Omgavs av fantastiska människor under dagsutflykter, pannkaksfrukostar, fotbollsmatcher och middsgar. Var ensam hemma under drygt två veckor och fick en identitetskris då jag som introvert gick och handlade i flera timmar endast för att få lite sällskap. Vill aldrig bo själv. Inledde en sommarflirt men män förstår tydligen inte mina inviter så det sket sig.

Om februari var månaden då allt var en bergochdalbanan, var augusti månaden då allt *~' fÖlL pÅ pLaTs'~*. Efter att en stor del av Västmanland brunnit ner (vilket inte ens har med någonting att göra men bra referens ok) och jag ramlat med cykeln och sedan haft mamma att tvätta mitt blödande knä med sprit fick jag så himla nog av mitt eget bekräftelsebehov. Klychig slutsats: strunta i allt som inte gör en gott samt sluta hata en själv. Efter att ha slutat jobba heltid infann sig en sådan frihetskänsla och jag firade genom att klippa av mig håret. Några dagar senare fick jag besked om att jag kommit in på folkhögskolekursen jag sökt, men att jag kanske ändå skulle överväga att läsa samma kurs på heltid och inte på distans istället. Och så fick det bli. Ungefär samtidigt som jag egentligen skulle ha flyttat hem från Nordirland flyttade jag till Linköping. Första skoldagen försov jag mig och andra skoldagen gick vi och motdemonstrerade mot SvP och jag sprang på människan som givit mig det enda hopp om mänskligheten som går att få när SD växer och växthusgaser frodas i atmosfären.

I skolan fick jag en chans att repetera och lära mig om allting som jag någonsin funnit intressant. Och tillsammans med en klass som jag har kommit att tycka så fruktansvärt mycket om. På en skola som ligger som en anonym idyll mitt i ett studentmekka. Har insett att jag tidigare umgåtts väldigt homogent, och inte för att jag på något vis inte vill att min vänskapskrets helst till 89% ska bestå av extremt vettiga feminister anno 1993, men att gå i en klass där beskrivningen av samtliga inte går att missta för en beskrivning av mig själv, är ganska uppfriskande. Vi hade klassfest där det spelades rysk roulett och klädde ut oss till ninjor och kom trea i skolans fotbollsturnering på friluftsdgaen. Gick på rave och skrek "spela shoreline" och "var är Avicii" som sig bör. Fick finbesök av min lilla familj.

Började känna mig hemma i rum nummer åtta på Nässlan och älskade att gå de femtio metrarna till skolan varje dag. Firade Mattias och hade två hemsläp på samma kväll (glöm det jag sa om marathon, DETTA är ju såklart årets bedrift). Hade en skypeintervju för ett jobb som läxhjälp och bads på komando redovisa en andragradsekvation, ville nästan lägga på och skylla på dålig internetuppkoppling. David Zuppin, you taught me nothing. Lyckades dock skratta bort det hela och glädja mig åt att jag haft tillräckligt med sysselsättning för att ersätta mina föredetta matematikkunskaper med annat som är viktigare att fylla hjärnan. Upplevde krogen med årgång 1996 (ej att rekommendera) och budade 7000kr för fyra kilo ost. Åkte hem till västerås på höstlov för att jobba och skriva ännu ett högskoleprov.

 

Efter en vecka i Västerås kom jag tillbaka till Linköping och hade ännu en period och YOLO- och wild'n'crazyness, vilket var ganska uppfriskande då allt annat hade blivit rutin. Gick på en rad olika föreläsningar i och med Globala Linköping vilket var så himla givande och kul! Bestämde mig därmed för att bli en sån som spanar lite mer efter gratissaker som dyker upp. Mest fantastiskt var det ändå att lyssna på Ann-Christin Roxberg. Oerhört inspirerande, viktigt och gripande. Lova att gå och lyssna på henne om hon dyker upp i en stad nära dig *radiopratarröst*. Åkte till Småland för första gången i mitt liv och bjöds på ostkaka och boliviansk afton. En annan dag bjöds vi i skolan på mat från hela världen från klassen som läser i klassrummet intill vårt. Gick på världspremirären av Hunger games och fick ännu ett besök från familjen som råkade inträffa samma vecka som undervisningen bevisat att världen verkligen suger anus och det finns inget att som individ göra åt det.

Inledde årets sista månad med julmys hos vår lärare Hasse. Hade en slirig Platåtordag med Anna och halva MUF. Gick på fittans dag, ett annat av årets jättefantastiska gratisevent. Bara massa fittpepp och pyssel med Liv Strömquist. Har varit en arg feminist så många gånger under år 2014, men fittans dag var sådant bra exempel på att saker faktiskt går framåt och systerskapet lever och frodas osv. Såna stunder är så viktiga, speciellt när en drabbas av saker som inte ska få hända och en undrar om det ens är värt att hävda att en är människa pga annan människa kör över en med ångvält. En händelse under december förstörde mig helt, men har väl lyckats någorlunda väl att återhämta mig lite grann tack vare vänner samt (!) systerskapet. Fick avsluta så många kapitel lagom till att året tog slut, något som jag är så tacksam för. Tog jullov, gick på Harry Potter-fest och jobbade på äldreboendet för kanske sista gången någonsin. Avslutade året med brut och endast fantastiska människor.