bergochdalbananen

De senaste dagarna har jag velat åka hem. Inte för att jag gör annat än älskar människorna jag lever med och platsen jag bor på. Inte för att en gammal """""flamma""""" idag tog upp kontakten med mig för hundrasjuttiofjärde gången och jag vill åka till hans hus och slå honom med en spade och säga "BESTÄM DIG FÖR FAN" (efter att jag har haft sex med honom såklart). Inte heller för att jag saknar min pappa så jag sprängs.

 

Anledningen till att jag velat komma hem och bara skita i att genomföra det här fantastiska året är att det är så fruktansvärt jobbigt ibland. När folk säger att jag är godhjärtad och givmild som frivilligt ger mer än ett år av mitt liv till volontärarbete tänker jag "fan heller". Jag gör detta bara för mig själv. Eller okej nej, men för det mesta. Jag är här för den personliga utvecklingen som man får på köpet när man bor i ett kollektiv med människor från hela världen och arbetar med och reflekterar över viktiga frågor. Jag är här för att jag en gång för alla vill besegra min depression och kanske eventuellt börja tycka om mig själv. I alla fall sluta hata mig själv. Jag är här för att jag tror att det är en bra plats för mig att utrota demoner och få bra stöd från människor jag tycker om. Och att behöva ta tag i detta efter flera år då problemen ignorerats och tystats ner känns. Det känns ganska mycket faktiskt. Och det är ganska lockande att bara packa väskorna och åka hem och typ skaffa ett normalt jobb och ett vanligt liv och fortsätta må dåligt. Kommer förevigt hata mig själv om jag väljer att ge upp det här.