bergochdalbananen

Kom hem idag. Vill inte vara hemma, vill inte vara där, vill inte vara alls.

Imorgon åker jag till Kina, jag vill inte åka till Kina, jag vill inte göra någonting. Har lyssnat på love will tear us apart tio gånger i rad nu, minst.

Har pallat äpplen igår och idag. Igår gav skolan mig en macbook pro och idag kom pappa hem med en iphone till mig. Kommer att vara materiellt mättad ett bra tag nu. God bless America. (Eller hur man nu sätter en fräck punchline på ett skrytsamt inlägg som egentligen inte var skrytsamt med avsikt utan mer ett försök till att väcka tankar som  "titta hon kan faktiskt vara glad i sina inlägg också och titta hon är så sorglig att hon bara glädjer sig åt lyxartiklar, stackars kraken har det inte lätt men bidraget kommer väl snart blablabla".)

Sen ett år tillbaka har min lillebror gnuggat kommentarer om sin blivande macbook i mitt ansikte och det klämcheckaste jag har kunnat göra åt saken har varit att tänka saker som "ahme jag då, jag ska få en såndär skitig leksaksdator, och det är faktiskt TVÅ procents chans att jag också får en macbook, din apa" och "man klarar sig bättre med griffeltavla, krita och hartass, de sa de när jag var på Vallby friluftsmuseum i lågstadiet, din gnu". Så har det varit tills idag alltså. Idag kunde jag ge honom den uppskattade nyheten att skolan faktiskt tänker servera mig och min klass på en varsin macbook pro. Hah.

Igår tog jag ett klokt beslut som innebar två och en halv timmars träning, men mest en föredetta innebandytränare som kramade om mig på en parkeringsplats och bjöd in mig till mitt föredetta lag. Och jag tror att jag tackade ja. Tror jag måste börja göra saker för min egen skull om jag vill må bra.

Det går bra nu
/Petter å jag

Igen. Flersamhet flersamhet flersamhet. Det enda jag klarar av.

I tider där livslust är en bristvara är det bäst att hålla sig i flersamhet.

Imorse cyklade jag till jobbet i 40 minuters skyfall. Ändå var det inte en enda droppe som fick mig att önska att jag hade körkort, hade nämligen ändå inte haft någon bil till hands och det hade bara varit retligt. Som om inte den bedrövliga cykelfärden varit nog så valde förresten karma att strike:a i mitt ansikte för många gånger idag. Kan visserligen tycka att jag förtjänade det lite så som jag går runt och beter mig. Dessutom tvivlar jag på att jag någonsin behöver duscha mer. Så, tack karma. Och ännu mer tack om det var du som gav mig den mysiga tacomiddagen med Jonathan och utan Kevin.

De senaste dagarna har bestått av uppstigningar vid fyra på morgonen, arbete som inneburit lite Cady Heron-känslor och en hel del sovande i smyg, en eftermiddag där jag tvingade Max att stå ut med mitt non stop-pratande, för många OC-avsnitt, en utgång på temple of love, en hemmafest, sju timmars sömn och lika många timmars slögosande i Max säng, kajenpizza, en sista måltid med min familj, ett upphittande av en hundring, en spontan utgång på sjökrogen som förvandlades till ett skumdisco där vi plaskade runt bland alla asfula (nej jag glömde inte ett l där) människor, den tillfredsställande känslan av att kunna gå runt hemma med så lite kläder som möjligt utan att bry sig, ett biobesök och undran om vad %¤*!!@ jag ska ha för matlåda imorgon.

Idag var en väldigt (väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt) dålig dag.

Har feber och en pojkvän vars största intresse verkar vara att peta i min näsa så fort han skymtar något där inne. Möms möms möms.

Och årets bragdguld tilldelas Anna Ludvigsson som idag fick Rewan att bada i en sjö för första gången. Dessvärre kan hon inte få det i praktiken eftersom hon är _sämst_ på att planera, och om möjligt ännu sämre på att fullfölja sina orimliga planeringar de få gånger de faktiskt föds. Hur nu denna bragd och ickebragd hänger ihop. Domarna har förmodligen gjort en helhetsbedömning.

När man umgås med en person tolv timmar i sträck och det ändå inte är tillräckligt.

Igår var jag med om mitt första lemonadkok, en picknick på en fotbollsplan som var det första steget mot att vara den ena halvan i ett mer ävertyrligt par, min första snigling (Rewans jeans), min första kidnappning utförd av Jonathan och Hanna, och till sist ytterliggare en picknick hos Elsa. Igår var en bra dag.

Mitt hår luktar Rewan och resten av huset luktar kladdkaka. Snart kommer Max för prat och eventuellt del två av "vad som händer om man äter en hel kladdkaka".

Ibland, eller ganska ofta, brukar jag klicka runt i mitt eget arkiv för att återframkalla minnen och ångest och då brukar jag reta mig så oerhört på att många inlägg är borttagna, eller inte skrivna överhuvudtaget. Och för att undvika mig själv, gammal och skruttig, i en situation där ingenting från de värsta fast bästa månaderna från mitt liv är rapporterat VILL jag ju berätta om Parisresan, jag VILL lägga upp bilder därifrån, jag VILL dela med mig av de senaste dagarna som till 87% har bestått av en kille som är så överfantastiskt underbar att jag inte vet hur man beskriver honom på ett sätt som låter vettigt för alla svenskar som bara kan vara lagom kära, jag vill också ha inlägg om sommar och glädje och allt bra som faktiskt händer. Men viljan att dö är tragiskt nog större än viljan att dokumentera allt de där. Sorry framtida Anna, du kommer vara tvungen att anlita en detektiv för att ta reda på vad som hände under dina tonårsår.

Skickade nyss in det sista skolarbetet och om några ynka timmar åker jag till Paris med fint sällskap. Derivatan på grafen över mitt välbefinnande är positiv (för en gångs skull).

Läxberget mäter säkert fler decimeter än medellängden på en nyfödd bebis och imorgon ska jag på hajk med global klass. Jorden hade gott och väl kunnat få gå under igår tyker jag.