bergochdalbananen

Ibland, eller ganska ofta, brukar jag klicka runt i mitt eget arkiv för att återframkalla minnen och ångest och då brukar jag reta mig så oerhört på att många inlägg är borttagna, eller inte skrivna överhuvudtaget. Och för att undvika mig själv, gammal och skruttig, i en situation där ingenting från de värsta fast bästa månaderna från mitt liv är rapporterat VILL jag ju berätta om Parisresan, jag VILL lägga upp bilder därifrån, jag VILL dela med mig av de senaste dagarna som till 87% har bestått av en kille som är så överfantastiskt underbar att jag inte vet hur man beskriver honom på ett sätt som låter vettigt för alla svenskar som bara kan vara lagom kära, jag vill också ha inlägg om sommar och glädje och allt bra som faktiskt händer. Men viljan att dö är tragiskt nog större än viljan att dokumentera allt de där. Sorry framtida Anna, du kommer vara tvungen att anlita en detektiv för att ta reda på vad som hände under dina tonårsår.