bergochdalbananen

Hatar dig bloggen.
(Älskar er som bäddar ner mig i era nybäddade sängar, låter mig sova någon timme och väcker mig med frasen "nu har vi gjort fläskfilé och pommes", och er som representerar mitt resesälskap på peace and love, och er som flippfloppade på pluttan med mig igår, och alla a take away shows som dominerar mitt musiklyssnande, och de flesta andra i min vardag.)
Men igen, hatar dig bloggen.

Ett av mina sju nyårslöften var att bli en bättre människa. Vet egentligen inte om jag lyckats så bra med det, eller om jag rent av blivit en sämre människa. Hur som helst faller det mig ibland in att vara snäll, jag tycker om att vara snäll mot folk som förtjänar det, inte fjäska, bara vara snäll. Idag var jag snäll och pluggade matte b med Emily i nästan fyra timmar. Tänkte att jag skulle få något utöver godispåsen hon gav mig som tack (och då menar jag alltså typ ett mirakel från några högre makter som sett mina uppoffringar). Men icke, istället straffas jag med en utebliven peace and love-biljett (dock verkar det lösa sig, men tänker inte ropa hej förän jag hoppat över bäcken (och Hanna du vet att jag bara ramlar ner i bäcken, iallafall när vi spelar frisbeegolf)) samt en bedrövlig förkylning och en del ångest. Ska fan aldrig vara snäll igen.

När man hela natten drömt om att hitta sin spårlöst försvunna kemimapp, att vara ledig på ondag och ett sällskap över natten är det bara ångestfyllt att vakna och inse att inget av det där är på riktigt. Ännu mer ångestfyllt är det om man utöver detta vaknar med feber och ett huvud fullt av bomull.

Efter gårdagens fruktansvärda utvecklingsamtal är det verkligen en svidande skräll att jag stannar hemma och lyssnar på Veronica Maggios nya samtidigt som jag samlar på mig tre frånvarotimmar (den sista timmen var dock endast VLs fel, för det GÅR faktiskt inte att komma bara lite försent till Martins lektioner, iallafall inte om man inte vill förlora all hans respekt samt aldrig mer kunna se honom i ögonen, då kommer man hellre inte alls).
Och juste, nästa vår åker jag till Nordirland i tre veckor. Har blandade känslor inför det, de flesta handlar om mössan och IRA.

Igår spenderades större delen av eftermiddagen med några stora, starka och fantastiska vänner. Sällskapade med några av dessa samt några andra på kvällen också. Sen väntade en kall, mörk och lång cykeltur hem från löga, vilket iochförsig var överkomligt med tanke på allt bra dagen redan hade erbjudit. Nu ska jag träffa Emily och om fyra timmar åker jag och Max till London. Stört.

Har haft en så fantastisk start på lovet trots att det enda jag utnyttjat min vuxenhet till har varit att ringa till banken. Inte ens min blodiga skavsårshäl (perfekt inför gå långt i skor-resan som jag åker på på tisdag) bothers me just nu. Glade jag.

En hälsning till Rebecca. Känner mig ganska syndig som i princip aldrig använder mig av mappen där jag samlar bilder från livet jag vill äga. (Liv man inte vill äga: i tisdags cyklade jag till och från skolan, igår ringde jag banken och tränade med Amanda (vilket iochförsig var jätteroligt, speciellt eftersom en av instruktörerna fick STÅND *anmäler*) och idag hade jag tre prov. Nu ska jag ut och springa eftersom mamma anser att jag pratar för mycket.) Och vad gjorde den här bilden i den mappen?

Historien om mitt livs enda artonsårsdag:
Låg sömnlös största delen av natten och hade åldersnoja. När jag väcktes på riktigt av sång och presenter hade det ändå inte slagit mig att det var dags att kliva in i den nya eran. Fick mest londonrelaterade grejer, har inte slagit mig att vi ska dit heller, efterblivna jag. I skolan möttes jag av mer uppmärksamhet än vad jag upplevt i hela mitt liv hittills, trivdes dock väldigt bra i det. Fick även en Ben & Jerry's av Sofie som jag uppskattade väldigt mycket (gjorde ett undantag och trotsade inga laktosprodukter före lunch-regeln) min spansklärare uppskattade den dock inte överhuvudtaget, ska aldrig nämna något om helado i hennes närhet (isåfall kommer vattnet säkerligen att gå över mina fötter). Förövrigt hände inget speciellt värt att ta upp förutom min kemilärare som febrilt försökte förstöra min perfekta dag samt ett nervsammanbrott över hur man egentligen borde svara på alla facebookgrattis (har alltid inställningen om att jag borde svara trevligt och personligt på samtliga men det slutar alltid med att jag svarar asopersonligt eftersom jag bara fått massa asopersonliga hälsningar, ska fan börja med handskrivna brev eller scenframträdanden istället). Efter skolan virrade jag runt med diverse trevliga personer (själva jag var dock väldigt otrevlig, är alltid så normal när jag inte har ätit (eller när jag har ätit)). Slutade i alla fall med att jag i sällskap av Max, Jesper och Elsa satt på Varda och drack vuxendricka och åt SNACKS. Sen gick jag till Limone och åt med min familj (lyckades sitta vid samma bord och få samma mystiska kypare som förra gången jag åt där med Rebecca och Matilda).
Fy vilket hemskt inlägg. Tack alla underbara människor dock.

Har varit en vintage queen (precis som du Elsa!!) igår och idag och hittat fragmet från min barndom i skåpet med analoga bilder samt rensat pappas före detta garderob hos min granny (kan numera säga så eftersom jag bara har en (vilket vidrigt sätt att lägga fram det på, brinn jag)). Har dessutom haft en trevlig eftermiddag med Rewan och nu är Emily på ingång.

Åker till Finland nu. (Vill inte vill inte vill inte.)

Mamma tjatade i säkert tre månader om att jag skulle klippa mig för att jag var så ful i håret. Efter att jag klippt mig såg hon ingen skillnad. Det måste vara ansiktet som det är fel på. FML.

Har dip dye:at håret med hårmascara (90-talets bästa hårprodukt efter hårtatueringen), dubbeldejtat i en hiss, kollat på djursjukhuset och rabblat före detta programledare för hjärnkontoret. Imorgon ska jag klippa håret och sen ska jag gå till polisen.
(Med andra ord: min liv är inte i närheten av det Amelie-äventyr jag önskar att det var.)

Igår spenderads earth hour traditionsenligt hemma hos Max med inslag av Amy Diamond, interna aliasbeskrivningar, spökpromenad och mazariner. Han är bäst.

I fredags förvandlades jag till en jättebebis och tog en tre timmar lång tupplur och förstörde alla chanser till att göra något ävertyrligt. Fast det var väldigt skönt, fick skypesamtala med Max efter det dessutom. Igår promenerade jag med vårjacka och SVETTADES. Det kan bara tyda på två saker: antingen har jättebebisen åldras i ljusets hastighet och kommit i klimakteriet, eller så är det vår. När jag kom in var jag produktiv för första gången under min livshistoria och sydde klart massa saker som har legat i en låda hur länge som helst. Kvällen tillbringades hemma hos Victor med fina människor, alias och poker. Efter att jag blivit hemskjutsad av Hanna la jag mig i sängen och tänkte på allt som ska göras i veckan (det är seriöst bland det värsta man kan göra) tror jag fick stressacne och gick in i väggen.

En parentes bara:
(Livet suger och jag har tydligen influensa och på grund av min influensa missar jag min enda chans att slå David med en bra ursäkt (det är slå en David-dagen imorgon) och istället för att få ut den frustrationen som med sina frustrationssyskon verkligen betynger mina axlar ner till marken ska jag skriva ett global klass-prov som kommer gå jättedåligt och sen ska jag åka hem och fortsätta andra veckan på mitt lov som inte ens är ett lov för så fort man missar en sekunds lektionstid på Rudbeck måste man ju gå om hela gymnasiet.)

Idag har min pappa fixat medicin, äppelbitar och ett jobb åt mig. Han är världens bästa pappa och världens bästa vän.

Tänkte låta mina innersta tankar rinna från huvudet ner i tangentbordet men har bara tid med två citat. Ett: min engelsklärare som sa "ooh... the same colour at the ring and the nail polish... talk about matching!!!". Två: "SCARY MOVIE PÅ FEMMAN KLOCKAN NIO!!!!!!!!!!" från Emily, och anledningen till att jag inte hinner skriva något mer.

Hade tänkt låtsas verka oberörd av den här dagen och ignorera att någon satt upp världens största pappersark med ett hjärta på i ljushallen (som förresten gjorde att jag hela dagen fick tygla mig själv för att inte sticka huvudet igenom det (Sofie och jag förstörde det iallafall genom att trycka fingrarna genom pappret (HAH, hat åt kärleken, sjukt rebellisk))) men lyckades inte ta mig igenom dagen helt oberörd. Slutade med att jag skrivit en bunt "hemliga kärleksbrev", som inte blev lika roliga som de jag skrev förra året (att jag glömde ett i matsalen var dock ganska roligt, speciellt eftersom det avslutades med "jag tror jag har smittat dig med vårtor, förlåt.), och skapade en playlist dagen till ära (tror dock gestalten av min roll som enda singeln i familjen lyser igenom lite, inte ens Gud älskar mig).......... Juste, Moke sa iallafall att jag var snygg.

I natt insåg jag att "sover en timme, vaken en timme" inte bara är världens drygaste låt, utan även den sämsta studietekniken man kan ta till när klockan är två på natten.

Hade också älskat livet om jag gick i sexan och tvingades lyssna på min systers halvtimmeslånga redovisning om organisk gymnasiekemi. Fast okej, det hade jag ju faktiskt gjort.