bergochdalbananen

När man känner sig så där fruktansvärt himla apkär och man försöker häva ur sig någonting vettigt men det går ju inte för allt låter ju bara så himla klyschigt trots att inget känns ett dugg klyschigt över huvud taget för ingenting är ju i närheten av någonting man någonsin känt förut, eller ens någonting man visste att man kunde känna. Får väl skriva en hemlig lista med rubriken "en miljon saker jag älskar med Rewan" istället.

Tror det är meningen att man i såna här situationer ska bli rädd för sig själv. Och det blir jag ju.

Efter missödet i onsdags blir jag särbehandlad. Får välja mat, slipper ta körkort, får gratissaker och blir ständigt uppvaktad med pepp-kommentarer. Kul kolon p.

Borde älska livet med tanke på allt som hänt de senaste dagarna. Det gör jag inte.

Du heter: Anna Linnea Ludvigsson.

Har nog aldrig varit så frestande att spela schack mot döden och förlora med flit.

*Går desperat runt och letar efter alla sorters motivation.* Vill bara somna i solen och vakna med solsting och somna om igen och bry mig om ingenting.

Just det, har varit med om två utgångar, hittat eventuellt resesällskap till peace and love, konstaterat att april är världens bästa månad varje år och skaffat mig en man också.

Det står skrivet i både stjärnorna och i min kalender att imorgon kommer vara historiens mest episka misslyckande. Vill inte.

Endast tre timmar barndom kvar, sen är allt kört.

Rubriken är den värsta psalmversen jag vet. Och helgen var bland det jobbigaste jag varit med om, men nu är jag hemma i alla fall.
(Misstolkar själv det här inlägget som ett attentionskrik likt att bära reflexväst i skolan.)

När man erkänner för sig själv att man inte kan bli nöjd för att det hela tiden handlat om att försöka göra någon annan nöjd.

Skulle helst av allt leva ett helt annat liv med en svart kanin som hette Snape eller Bosse.
(Släpp in mig.)

död
1 avliden, framliden, hädangången, hänsoven, bortgången, borta, salig, hemkallad; stupad, omkommen, förolyckad
2 utan liv, livlös, slocknad, öde, tyst; vissnad, förtvinad, förtorkad, rutten; tråkig, utan liv och rörelse, andefattig

Hittade inga ord så tog synonymer istället.

Överanalyserar, klipper och syr om kläder, glömmer bort att äta, dansar i bh och strumpbyxor, övningskör, har ont i halsen, smygköper saker fast jag inte får, undrar varför Gud bara tillåter ett haff per vecka, blir varm när folk kommer fram och säger att jag har fina kläder, sitter och tittar ut genom fönstret och ler åt tankar om Paris, har sönder strumpbyxor, sover för lite, träffar underbara människor och längtar efter allt i futurum.

Idag berättade jag för Adora om hur mycket jag hatar uttrycket "ta med mig i resväskan". Tänkte nu berätta det för er också med syftet att mina stackars trumhinnor ska slippa höra frasens frekvenser. För det första är det ju aldrig någon som tar med någon annan i en resväska trots att man sagt "ååh ja självklart gumman puss babe i love you" och den som blivit lovad en väskplats blir ju inte det minsta arg när den inte blir medtagen. Det skulle jag blivit, när någon lovar något och inte håller det blir jag arg. För det andra så skulle det ju vara sjukt fattigt att vara en parasit på någon annan sådär, köp era egna biljetter. För det tredje så kan det ju knappast vara speciellt många som har kroppen som krävs för att få plats i en resväska med lugnor som klarar av att begränsas till ett sådant minimalt mått på syre. (För det fjärde så har jag en 15 kilos väska till både London och Paris, så länge ni inte väger under 15 kg och inte vill få min vrede på er likt två vilda manchester terrierhundar tycker jag inte att ni ska fråga.)

Om "relationer är lite som grenar på ett äppelträd, ibland måste man liksom klippa en gren för att de andra ska växa och frodas ordentligt" tror jag att mitt äppelträd har immigrerats av termiter.

Just nu känns livet mest som en transportsträcka till den dagen livet börjar på riktigt. Eller lite som en destinationslös resa. En väntan på Godot. (Fast den pjäsen har jag ju sett, jag vet ju att han aldrig kommer.) Allt som händer är alltså meningslöst. Ljuva absurdism.

Det finns två saker som alstrar hopp i min vardag just nu. Dels ett citat vars källa jag inte ens minns och dels slutsatsen som Louise och jag drog när vi fikade i torsdags: samtliga "coola" (fjortis-/rebellaktiga) personer från irstaskolans dåvarande avgångsklasser verkar inte kommit någonstans i sin sociala utveckling i och med att de börjat på gymnasiet. Vi halvtöntiga däremot, har kommit någonstans i livet. Det känns bra, det finns hopp.

Askonstig och komisk grej som hände igår (som egentligen inte har att göra här eftersom att jag ändå ska utelämna själva grejen och de inblandade personerna): jag har gått runt och grubblat över en grej sen årsskiftet ungefär, och under samma tidsperiod har en vänskapsrelation gått utför. MEN igår fick jag ett sms av denne som först konstaterade det jag grubblat över, trots att jag inte berättat det för någon, och sedan bekräftade att vår dalande relation var ett problem som borde göras något åt. Exakt där vände min teori om att människosläktet är något ont vars existens innebär att skapa misär och förstöra planeten.