bergochdalbananen

160 dagar har gått nu. 160 dagar sen det tog slut officiellt och på riktigt och allt sånt där. Sen dess har det inte varit vi längre, eller så har det varit vi mer än någonsin. Vi har försökt, misslyckats, älskat, hatat, skrattat och gråtit och allt sånt där som säkert hör till. Senast förra veckan var han här och allt var som om ingenting hade hänt överhuvudtaget. Jag har fått höra att allt bara är destruktivt och dumt. Och det har jag också tyckt. Men sanningen är att det är inte det minsta destruktivt att tillbringa tid med eller tankar åt någon som gjort så stort avtryck i sitt liv.

Efter att jag slutat spela innebandy är det vid ytterst få tillfällen jag hittar blåmärken på mig själv. Tisdagskvällar/onsdagsmornar är dock nuförtiden ALLTID ett sådant tillfälle. Att Svenska Hollywoodfruar sänds direkt efter Ung och bortskämd resulterar ständigt i alltför många facepalms och därmed nästan lika många blåmärken i ansiktet. Igår var ett sådant tillfälle. Och anledningen till att jag ens började skriva det här inlägget var för att Ung och bortskämd-deltagaren Chantale påminde mig om varför jag avskyr ungdomspolitik och vad den gör med människor. Chantale sa följande "Jag är med i MUF för att moderaterna tycker att folk ska jobba istället för att leva på bidrag". VÄNTA HÄR NU tänkte jag då, finns det något parti som anser att människor ska gå på bidrag istället för att jobba? Vilket parti är det isåfall? Nu vet jag inte om MUF öppet säger till sina medlemmar att de är det enda partiet med den här åsikten, eller om det bara är något Chantale fått för sig, så jag valde att leta upp MUFs stadgar. På MUFs hemsida hittade jag egentligen inte så mycket information alls, men på fliken "om oss" stod en kort liten tilltalande text i "tycker inte du också så här?"-format med några av de mest självklara av saker. Expempel: "Ungdomar som kan och vill ska ha möjlighet att få ett jobb. Arbetslösheten hos ungdomar idag är alltför hög. Vi måste se till så att de ungdomar som vill och kan också ska ha möjligheten att ta ett jobb." ja, som ung och arbetslös så låter ju detta ytterst relevant. För alla. Efter denna lilla intetsägande text följde en uppmaning att gå med i ungdomsförbundet om man höll med. Och det är här jag tycker det blir så himla fel. Istället för att man ska lura (för det är exakt vad jag tycker att man gör, vet inte om det spelar någon roll vilket parti det handlar om) ungdomar med dessa saker man "tycker" och "håller med om" kan ju egentligen lika gärna slå ihop alla ungdomsförbund och bara konstatera att ojdå, alla här tycker att unga ska få jobb, och sen kan man väl dela upp sig när man märker att samtliga inte vill uppnå målet på samma sätt. En annan grej som jag hatar med ungdomspolitik är all denna smutskastning som gör att bilden av de andra partiernas idéer förvrängs något så otroligt. För en del moderater är ordet "sosse" synonymt med arbetslöshet och för vissa socialdemokrater (kan inte ens använda ordet "sosse" längre eftersom så många gett det en så pass negativ klang) är ordet "moderat" synonymt med en korkad och ytlig person som bara bryr sig om sig själv och aldrig i hela fridens namn skulle få för sig att skänka pengar till barnen i Afrika.

Avslutningsvis: ge inte folk rösträtt förrän de fyllt 78. Typ.

Kommer typ ångra mig om tre sekunder men: allt känns så bra trots omständigheterna (omständigheterna=jag är så förbaskat himla olyckligt kär, i Rewan, som är kär i mig också). Idag har jag pysslat ihop en bok som ska inspirera mig till att våga göra om mitt liv till något jag njuter så innerligt av. Är pepp på att leva och dansa.

Ibland tror jag faktiskt att mitt liv skulle kunna bli en bunt totalt sevärda filmer. I fredags var jag mitt snyggaste, fullaste och mest dansanta jag. Gjorde en pojke medveten om att han är en riktig douche och sedan lämnade jag honom ensam på en parkpänk och kände mig, ännu en gång, som en snygg och åtråvärd karaktär ur random girlpower-film. Resten av helgen har jag varit huvudkaraktären i en sorglig kärleksfilm. Och även om man skulle gråta sig uttorkad och skrika sig hes av att se den tror jag att man ändå skulle lära sig en del. Att kärlek är fint dyrtbart ömtåligt sällsynt och att man kan vara som gjorda för varandra en viss tidsperiod men när den perioden är slut kanske man ska ge upp, oavsett hur jobbigt det är. Har man misstolkat situationen och inte insett att man är gjorda för varandra för en livstid hittar man väl på något vänster tillbaka till varandra. Det är vad jag lärt mig i alla fall.

Hej hej. Här sitter jag på badrumsgolvet och lyssnar på Ben Howard. Som alltid när jag lyssnar på honom fylls hela huvudet och hela kroppen av Nordirland. Öronen hör Jon McCourt berätta om hur han såg på när en brittisk soldat skjuta hans vän som låg på marken, bara några meter ifrån honom. Tungan försöker uttala nordirländska fraser och känner smak av bacon, kakor, Ulster fry och tequila. Och över hela kroppen känner jag kramar. Kramar från människor som jag vanligvis inte ens skulle lägga märke till, men som jag efter Nordirland älskar trots att vi inte har en enda sak eller värdering gemensam. Kramar från tjocka kvinnor på självmordscenter som man aldrig yttrat ett enda litet ord med, men som ändå ser att något är fel och kommer fram och omfamnar en som om man vore hennes egna lilla barn. Och ögonen sprutar. Sprutar av saknad, känslor och förtvivlan. Jag trodde på riktigt att det någon gång efter en lång tid skulle gå att beskriva Nordirland, att det bara var för färskt fortfarande. Nu har det gått snart ett halvår sen jag var där, och en liten oro om att jag aldrig kommer få sitta i en gungstol med barnbarn i knät och berätta om det mest livsrevolutionerande under min uppväxt håller på att växa sig större än vad som är hanterbart. Och jag vill ju så gärna berätta, och kanske framförallt bevisa, för alla äckelskeptiska människor med "vadå, ni åkte ju inte ens långt bort"-blicken i ögonen och för alla som tror att de förstår och ger "ah, men om man är på en bra resa saknar man ju det, jag var på mallis med all inclusive förra året och året innan det också =)"-kommentarer, hur det förändrade mig. När jag åkte till Nordirland hade jag gått med en depression i flera år, jag var miserabel över varenda liten grej i min vardag och jag gick runt med allvarlig dödslängtan. När jag kom hem var det inte så längre. That's it and there you go. Exakt så var det. Allt som hände däremellan går inte att förklara.

Tragiskt nog förstör väntan på att det ska ta slut allt annat i tillvaron som just nu i övrigt är så himla fin. I fredags tog jag studenten, jag har den senaste månaden umgåtts nästan varje dag med en klass som jag insett innehåller så fantastiska människor, jag har så många fina vänner utöver detta, och en familj som är den finaste av alla, på tisdag ska jag åka till USA i nästan en månad och jag är även inställd på att snart åka till Afrika för att förverkliga nulägets största finaste viktigaste dröm. Och jag har ju faktiskt fortfarande världens bästa pojkvän, som jag vill vara med och som vill vara med mig och som gör mig lycklig och som varit en av de största dragningskrafterna från allt jobbigt som det senaste året kastat på mig. Att veta att det officiellt och på riktigt är slut vilken dag timme minut sekund som helst dödar mig samtidigt som väntan på det är det enda som fortfarande håller något slags hopp och framtidstro uppe. Vill bara vara ledsen ligga gråta tycka synd om mig själv och vänta på att allt går över.

För mycket: stress, obehag, fläsk.

Önskar att jag kunde föda Gupti idag.