bergochdalbananen

Nu är det Ä-N-T-L-I-G-E-N lov. Trots att jag kom hem i fredags och sa till mamma att jag hellre går i skolan än att känna efter hur meningslöst livet är på all fritid som lovet innebär, har jag nu orsakat vattenskador efter alla orgasmer som lovets ljuvhet just nu innebär. Skönt att man kan ändra sig. Har hittills varit full todas las vacaciones (såg fult ut att skriva "lovet" igen)!!! Skoja. Har iallafall haft en ganska mobbad tvådagarshelg, var dock i delvis underbart sällskap så inget annat än hypotetiska tårar blev spillda. Idag bröt jag dock av med en kontrast som jag kallar dagen med stort T, jag har varit trött, tnykter och tränat. Ätit tekaka också.


Stal några bilder och gjorde om dem jättemycket och jättefult så att det ser ut som att vi var på en jättecool fest. Visst ser det ut som att vi var på en jättecool fest?

Som tröst efter mattenationella tittade jag på mpg junior 2002 och mgp nordic 2002 på VHS när jag kom hem. Jag kunde tydligen alla låtar och danser.

Idag har min pappa fixat medicin, äppelbitar och ett jobb åt mig. Han är världens bästa pappa och världens bästa vän.

Idag berättade jag för Adora om hur mycket jag hatar uttrycket "ta med mig i resväskan". Tänkte nu berätta det för er också med syftet att mina stackars trumhinnor ska slippa höra frasens frekvenser. För det första är det ju aldrig någon som tar med någon annan i en resväska trots att man sagt "ååh ja självklart gumman puss babe i love you" och den som blivit lovad en väskplats blir ju inte det minsta arg när den inte blir medtagen. Det skulle jag blivit, när någon lovar något och inte håller det blir jag arg. För det andra så skulle det ju vara sjukt fattigt att vara en parasit på någon annan sådär, köp era egna biljetter. För det tredje så kan det ju knappast vara speciellt många som har kroppen som krävs för att få plats i en resväska med lugnor som klarar av att begränsas till ett sådant minimalt mått på syre. (För det fjärde så har jag en 15 kilos väska till både London och Paris, så länge ni inte väger under 15 kg och inte vill få min vrede på er likt två vilda manchester terrierhundar tycker jag inte att ni ska fråga.)

Om "relationer är lite som grenar på ett äppelträd, ibland måste man liksom klippa en gren för att de andra ska växa och frodas ordentligt" tror jag att mitt äppelträd har immigrerats av termiter.

Just nu känns livet mest som en transportsträcka till den dagen livet börjar på riktigt. Eller lite som en destinationslös resa. En väntan på Godot. (Fast den pjäsen har jag ju sett, jag vet ju att han aldrig kommer.) Allt som händer är alltså meningslöst. Ljuva absurdism.

Hon har gjort det igen.

Var tvungen att sysselsätta mig för att förhindra eventuella elchockskador (planerade att slicka i ett vägguttag, är så himla frustrerad), så ställde mig och improviserade i köket. Jag känner för första gången att jag har lyckats. (Skapade även en matkategori. TJOCKIS!!!!)

Tänkte låta mina innersta tankar rinna från huvudet ner i tangentbordet men har bara tid med två citat. Ett: min engelsklärare som sa "ooh... the same colour at the ring and the nail polish... talk about matching!!!". Två: "SCARY MOVIE PÅ FEMMAN KLOCKAN NIO!!!!!!!!!!" från Emily, och anledningen till att jag inte hinner skriva något mer.

Hade tänkt låtsas verka oberörd av den här dagen och ignorera att någon satt upp världens största pappersark med ett hjärta på i ljushallen (som förresten gjorde att jag hela dagen fick tygla mig själv för att inte sticka huvudet igenom det (Sofie och jag förstörde det iallafall genom att trycka fingrarna genom pappret (HAH, hat åt kärleken, sjukt rebellisk))) men lyckades inte ta mig igenom dagen helt oberörd. Slutade med att jag skrivit en bunt "hemliga kärleksbrev", som inte blev lika roliga som de jag skrev förra året (att jag glömde ett i matsalen var dock ganska roligt, speciellt eftersom det avslutades med "jag tror jag har smittat dig med vårtor, förlåt.), och skapade en playlist dagen till ära (tror dock gestalten av min roll som enda singeln i familjen lyser igenom lite, inte ens Gud älskar mig).......... Juste, Moke sa iallafall att jag var snygg.

Det finns två saker som alstrar hopp i min vardag just nu. Dels ett citat vars källa jag inte ens minns och dels slutsatsen som Louise och jag drog när vi fikade i torsdags: samtliga "coola" (fjortis-/rebellaktiga) personer från irstaskolans dåvarande avgångsklasser verkar inte kommit någonstans i sin sociala utveckling i och med att de börjat på gymnasiet. Vi halvtöntiga däremot, har kommit någonstans i livet. Det känns bra, det finns hopp.

Substitutionsreaktion: samhällsplugg byts ut mot vänner och C₂H₅OH.

I natt insåg jag att "sover en timme, vaken en timme" inte bara är världens drygaste låt, utan även den sämsta studietekniken man kan ta till när klockan är två på natten.

Hade också älskat livet om jag gick i sexan och tvingades lyssna på min systers halvtimmeslånga redovisning om organisk gymnasiekemi. Fast okej, det hade jag ju faktiskt gjort.

Finis.

Har måndagsfikat med min bästa vän (måste bli en vana) och fått märkliga sms som uppmanat mig till att idga samlag med klassens pudding och informerat mig om att mamma ska träffa ett medium.

Om dagens löprunda hade varit en geografilektion hade jag haft en allvarlig ig-varning att må dåligt över. Ska aldrig mer underskatta kartors existens och ska verkligen aldrig ta omvägar beklädda med is. Packlista till nästa gång: karta i handen och kudde på rumpan, räknas det som orientering? Tar med en kompass också isåfall.

Igår när jag tagit årets första löprunda skulle jag sätta på en gitarr komp-skiva men råkade istället sätta på en CD-CD (dvs en CD-skiva från den gemensamma CDnvklassfesten som hölls för exakt ett år sedan) blev inte sentimental då iallafall. Jaja, ser kanske iallafall ut som om jag har haft kul i helgen om jag lägger upp dehär bilderna.

Askonstig och komisk grej som hände igår (som egentligen inte har att göra här eftersom att jag ändå ska utelämna själva grejen och de inblandade personerna): jag har gått runt och grubblat över en grej sen årsskiftet ungefär, och under samma tidsperiod har en vänskapsrelation gått utför. MEN igår fick jag ett sms av denne som först konstaterade det jag grubblat över, trots att jag inte berättat det för någon, och sedan bekräftade att vår dalande relation var ett problem som borde göras något åt. Exakt där vände min teori om att människosläktet är något ont vars existens innebär att skapa misär och förstöra planeten.

Har, som ni kanske märkt och glädjedansat över, varit fruktansvärt dålig på att få ur mig saker (som inte inneburit saltvattensmakande vätskor (hon menar säkert svett eller sperma)) den senaste tiden. Skulle här och nu egentligen bevisa att januari tog mitt dåliga humör med sig, men det går inte. Får vänta på det där telefonsamtalet som ska göra mig mänsklig ett tag till. Call me Anita, bloggen är döende.

Saker som skulle göra vardagen lite lättare:

En gubbe med skostorlek 36 sålde alla sina saker på loppis, till mig.

Jag fick en bebis. (Eller okej Lisbeth jag är för ung för att få barn.) En lillebror då.

Det såg ut lite mer såhär hemma.

Dessa var i mina ägor.

Seth Cohen fanns på riktigt.

Jag fick se ut som Olivia eller Julia.

Man var lika glad som satan hela tiden.

Mitt hår var ofärgat, och jag hade samlat mod till att klippa av det.

Man fick ha på sig såhär/burka i skolan när man inte orkade låtsas vara glad.