bergochdalbananen

Parentes som bör skrivas in i uttrycket "vill man vara fin frå man lida pin": man kan lida till döds men vara lika ful ändå. Idag har jag haft träningsvärk i hela kroppen och passade på att ta ett par höjdskräcksskapande skor som tvingade mig att spänna de mest värkande musklerna för att ta mig fram. Såg förmodligen ut som något förstoppat. Fint.

Ganska direkt efter att jag vaknat idag åkte jag och spelade innebandy. Det gick verkligen över förväntan och kanske lite bättre till och med, med tanke på att vi spelade i nästan tre timmar och jag inte har hållt i en klubba sen i typ.. april haha. Kände mig inte ens det minsta mör efteråt. Jag är så jävla atletisk, lär ju anmäla mig till Gladiatorerna om det börjar igen. Hehe. Var dessutom askul att få träffa både spelare och tränare OCH få höra att de saknat sin skrikande center och att träningstiderna kommer passa mitt tidskrävande schema helt perfekt. Älskade verkligen livet då.
Förresten hade jag typ förväntat mig att det skulle vara som att få sommarlov när man fick helg. Så var det ju inte. Jaja, lever ju trots allt för skolan och depressionen man får på köpet.

Halvvägs in i valkompassen (har inte vågat göra det igen efter att den pekade på att jag var sverigedemokrat..) fick vi strömavbrott!! Både jag och min bror tillämpade ett helt normalt beteende då, vilket innebar att han satt och skrattade åt en bild från andra världskriget i ett lexikon och jag låg på golvet och sprattlade tills jag var så utmattad att jag hamnade i något sorts apatiskt tillstånd och la mig i fosterställning istället. Är ganska glad att ingen såg det. Eftersom det fanns varken ström eller mat, och vi var två galna individer som lätt skulle kunna bli alldeles för farliga för vandra, så bestämde vi oss för att lugna ner oss lite. Tände ljus och jag läste och Olle spelade gitarr. Sen kom mamma med både spicy och mat, då blev allt som vanligt och sen gick jag på nattpromenad med Emily. Det var givande.

Idag hade jag fett som motsvarade säkert 5 kg smör i håret när jag och Max träffade den underbara ChriSCHtina. Shit vad glag hon gjorde mig haha, får lust att anmäla mig som adoptivbarn bara för att hon kanske skulle vilja ha mig. Och så köpte jag mig själv ett par skor. Här är den ena! (Den andra ser likadan ut.)

Och bara för att övertyga er om att skorna inte har någonting med sådana som kallas samma sak som grisen i Nalle Puh, så hade jag på mig min Lenin-keps idag. (Fast egentligen hade jag på mig den ändå, tyckte det blev bäst så med tanke på håret.) Ingen annan än en riktig modebloggare skulle trotsa samhället och korsa två ideologier på det här sättet förstår ni.

Skaffade en halsduk också. Ifall min schizofreni skulle bli tredimensionell och jag skulle få lust att vara nunna ibland. Eller ifall det skulle bli kallt. (Kände faktiskt de första kalla kulingarna mot benen idag, det var underbart.)

Har aldrig varit med om en så ångestfylld första skoldag. Det var typ så här: Att välja kläder, inte så farligt, det var liksom inte "den här outfiten kommer representera mitt ställningstagande i samhället för resten av livet", bland 1350 andra Rudbeckselever kan man ändå vara ganska originell utan att sticka ut allför mycket. Att gå till bussen, helt okej, en pojke frågade om "de här är giftiga?" och pekade på ett maskrosblad, jag sa nej och hoppades på att det inte fick honom att äta det. Att vara i skolan 40 minuter för tidigt, inget konstigt alls, vore snarare oroväckande om kombinationen lantis+naturare inte resulterade i något sånt. Att vänta i ljushallen, konstigt, hälften av alla ansikten kändes nya (?) gissar på en eller två extreme makeovers. Att höra lärarorkesten, plågsamt, vill byta skola varje gång jag ser dem, och råkade säga "nej, inte dom igen!!" lite väl högt. Att känna svettlukten från min klass, hemtrevligt, fast nä, behöver några veckor och sen är jag väl van igen.. Efter det gick det utför, hann bli lika irriterad som alltid på David, dock höll jag mig i skinnet och lät inte aggressionerna angripa någon. Efter att jag kommit hem satt jag med dator, schema och almanacka och klurade på hur jag skulle få ihop det med innebandyträningar och skola. Hittade inte riktigt något svar på det, bara alternativ a) att prioritera båda, förmodligen få magkatarr av stressen och misslyckas i skolan pga att tiden inte räcker till b) att sluta spela innebandy. Inget av alternativen känns speciellt lockande i nuläget så får se hur det blir. När mamma kom hem skedde en fin kollaps som fick pappa att säga "om nya skor får dig att må bättre och prestera bättre så ska du få det" hahaha? Nyhet: man kan faktiskt inte köpa lycka!!! (Fast vem tackar nej till ett par skor egentligen?) För att förhindra att fler såna här händelser sker har jag gjort en playlist med namnet "lista som förhoppningsvis förebygger depressioner". (Lägg in lite muntra melodier om ni vill se mig vid liv.) Hade egentligen behövt en mycket tidigare men bättre sent än aldrig. Den ska vara min följeslagare hela tvåan har jag bestämt.

Gjorde två nya bloggar, klippte mig (inte), var på bio med Sofie och träffade mr. x!!!!
(Ser mycket lyckligare ut i kort hår. Hejdå.)

Imorse gjorde jag något jag borde gjort redan i maj, jag klippte i sommarens mest använda plagg. VARFÖR GJORDE JAG INTE DET TIDIGARE!?! Får nästan lika mycket skolios som när jag cyklar på min gamla cykel när jag tänker på det. På tal om cyklar, idag cyklade jag på min nya cykel mot stan. I regnet. Med paraply. Och i extrem motvind. (Hanna Hemlin kan intyga om hur fint det var.) När jag, efter en hemsk försening (när började jag komma försent? och finns det ingen maxgräns på hur många parenteser man får ha?) kom till stan träffade jag Sofie och vi tog en fika och lite catch ups på Waynes. Inhandlade dessutom massa mysiga (väl valt adjektiv) skolsaker! Älskar sånt. Och fasar inte alls att skolan börjar snart, tycker snarare att det ska bli helt okej, nästan behagligt. (Har redan konstaterat tre gånger att jag verkligen kommer få äta upp det uttalandet ett hundratal gånger i framtiden.) Efter att jag kommit hem åkte jag nästan omedelbart hem till Max, med flera protester från familjen. De vill nämligen inte att jag umgås med människor från andra samhällsklasser!! Fast egentligen var det nog för att jag verkligen aldrig är hemma längre, ÄNDÅ duger det inte som argument för att jag ska få flytta hemifrån? Dubbelmoraliska radikalsocialister.. Kom i alla fall hem från Max alldeles nyss och planerar att gå och lägga mig efter att ha lyssnat lite på depplistan och på låten som enligt spotifyreklamen går "i should have cheated on you ohh ohh, nobody told me i was dating a whore", kan bli ganska intressant.

Idag bestämde jag mig för att jag var tvungen att byta motto. "Man kan aldrig ha för många tygpåsar"-grejen skulle göra mig ruinerad och jag bestämde att idag köpte jag min sista. (Och mina sista ringar. Och kasettlådor från ikea...........)


Ångrade mig direkt när jag såg det här. Man kan verkligen inte få för många tygpåsar.

Gråter floder för att jag inte var på way out west.
(Bestämde nyss vilka festivaler jag ska på nästa sommar, bäst att vara ute i god tid så man slipper gräma sig över något såhär.)

Idag bestämde jag och Max oss för att ha en Kentdag efter att ha strykit de andra alternativen (som bla var att åka slumpad buss och ha picknick vid ändstationen, fira jul, göra något olagligt och cykla till en plats vi aldrig förut varit på) på vår mind map som vi gjorde igår. (Kort och förvirrande mening med alldeles för mycket information.) Vi skapade dessutom en egen Burn book med tillhörande bilder!! Hade planer på att lägga ut en bild på den för att visa de klockrena avbildningarna (speciellt en) som jag ritade, men känner att det här kanske inte är rätt ställe att hänga ut folk på. (Facebook är däremot ett säkert kort om man vill bli hatad och tomatkastad, överväger att lägga upp det där istället.)

Carebox.

Alltså. Jag undrar om det verkligen är friskt att låta såna som mig vara ensamma i mer än 20 minuter. Tycker faktiskt att kommunen borde förse oss med personliga assistenter eller någon sorts gruppboenden. Så här kan vi ju inte ha det, inte jag i alla fall.

Jaha, då slutade det med att jag visade västkusten i någon sorts bildserie i tre delar med isländska låttitlar som ingen förstår ändå. Det kan väl inte verka särskilt friskt men det ska väl finnas människor till allt. (Vill förresten inte att ni lägger märke till hur jag tog mig upp för en 90° brant klippa. Dock är det JUST vad ni kommer göra efter att ha läst det här. Skyll dig själv skyll dig själv skyll dig själv.)

Nu är jag hemma. Och. Nu vill jag åka härifrån.

Har nyss kollat klart på den här, den var fin. Älskar nog Jean-Pierre Jeunets filmer. Nu borde jag förmodligen börja packa efterson jag åker ut på en veckas friluftsliv på havet om sju timmar. Vet inte riktigt vad jag tycker om det i nuläget, är väl rädd för att bli bortglömd igen.
(Gud vad livslusten måste öka hos samtliga läsare när man läser vissa saker jag skriver. Kollektivt självmord? Någon?) Jaja. Hejdå.

Den spektakulära kvällen innebar en exklusiv tillställning med beteckningen "finrÄjv" hos Rebecca. Detta arrangemang inkluderade trerätters, en livespelning av Mozart, aftonklänningar osv. Mycket roligt och inte alls så snobbigt. Känns ju dock som om en del saker kunde fått gå lite annorlunda. Jaja, får väl skylla mig själv för att jag är dum i huvudet. Hade i alla fall en halvnaken Felicia i min säng som stöd när vi kom hem halv sex på morgonen.




Rebeccas bilder!

Har suttit ute och gråtit en skvätt över vilket albino jag har blivit. (Tror på riktigt att "fyra nyanser av brunt" är en berättelse om alla hudtoner jag har tappat den här sommaren.) ÄNDÅ orkar jag inte sitta ute och lapa mer sol, dumt. Har några saker som ska fixas inför den spektakulära kvällen som väntar, är väl lika bra att jag fixar det egentligen.

Har umgåtts med den här mannnen nästan hela dagen, och nästan hela kvällen också. Vi gjorde mest ingenting men det gör väl inget. Vi tog vara på den första soliga dagen på flera veckor och plockade undan disken som fru Sannemalm bad oss att göra i alla fall.

Känns som om det enda som har varit på min sida idag är bussturerna (hann med alla tre utan varken råge eller väntetid). Och möjligtvis Rebecca (även om det nog mest var jag som var på hennes sida). Jaja, efter regn kommer solsken, även när det är regnperiod.

Orkar inte skriva något i stil med "idag gjorde jag det här.." eftersom det inte är en speciellt händelserik historia egentligen. Dessutom skulle jag vara tvungen att räkna upp nästan alla namn jag kan för att berätta vilka jag träffat (JA, jag har gått och blivit populär. Planerar att bli nästa queen bee på northshore high. Sen ska jag nog ställa upp i något presidentval också). Mitt "snart är lovet slut"-dilemma har bleknat lite då jag bokat in massa sköjj de närmsta dagarna. Fattas bara att jag ska våga göra det där jävla frisyrbytet också. Men att kapa en och en halv decimeter känns mycket. Och jobbigt.


Attraktiv.

Var (som alltid när det handlar om morgonbussar) sen till bussen imorse, som om inte det vore lagom hemskt visade det sig att min gamla cykel har omvandlats till en kreation där sadeln sitter högre upp än styret. Fick med ens skolios, skönt. Två kommunala resor senare befann jag mig i alla fall Stockholm med Sofie. Medans vi traskade omkring i regnet fick jag syn på Jesustanten, och skulle just kommentera den åsynen när hon plötsligt börjar skrika om hur mycket Jesus hatar mig. Om jag varit modig hade jag knäppt henne på näsan och sagt att ursäkta men Jesus är faktiskt min pojkvän, men eftersom både Sofie och jag är riktiga cowards så sprang vi för våra liv med tanten hack i häl i säkert 30 meter. Ungefär en halvtimme senare stöter vi på henne IGEN!? Blev så skärrad att jag skrek rakt ut i luften och började springa. Bra att jag var så diskret, folk, speciellt inte Jesustanten, märkte mig absolut inte. Hon vrålade då ett riktigt skräckfilmsvrål och började springa efter oss igen. Fick rysningar över hela kroppen och håret på armarna reste sig och gick igenom min kavaj. Kommer vara traumaskadad resten av livet. Hann även se den kära en tredje gång innan vi åkte hem, då hade vi dock lärt oss att man inte ska väcka uppmärksamhet så vi klarade oss helskinnade. Sprang dock som om vi hade haft damen bakom oss även när vi skulle med tåget. Måste sett ut som två certifierade distanslöpare när vi sprang fram och tillbaka i panik haha. Förutom för många budskap om övre makter var det en fin dag då jag fick med mig mycket fint till mig själv och även en gåva till Rebecca. (Förstår inte när eller hur jag blev så pass snäll att jag köper ett linne utan att hon ens ber mig. Var kanske för rädd att Jesus inte skulle ta emot mig i himlen.)
Tre fina matbilder och en "fin" (dock obligatorisk) spegelbild på Weekday.

Blir verkligen ett depressionsmongo när jag tänker på att det redan är augusti och endast tre veckor kvar av sommarlovet. (Hoppas denna misärabla känsla smittar av sig på er nu så jag slipper gå igenom det här ensam och iscensätta Bridget Jones all by myself bara för att jag är så tragisk.) Har verkligen uttnyttjat nästan samtliga sommarlovsdagar (till och med när jag har jobbat!!) till det maximala men ändå känner jag att det är så mycket mer som måste göras. Jaja, imorgon ska i alla fall jag och Sofie ut på äventyr i huvudstaden och hela nästa vecka ska jag tillbringa på en båt. Får hoppas att resten av lovet blir fabulöst. Och vädret. Annars tänker inte jag börja skolan igen.