bergochdalbananen

Har aldrig varit med om en så ångestfylld första skoldag. Det var typ så här: Att välja kläder, inte så farligt, det var liksom inte "den här outfiten kommer representera mitt ställningstagande i samhället för resten av livet", bland 1350 andra Rudbeckselever kan man ändå vara ganska originell utan att sticka ut allför mycket. Att gå till bussen, helt okej, en pojke frågade om "de här är giftiga?" och pekade på ett maskrosblad, jag sa nej och hoppades på att det inte fick honom att äta det. Att vara i skolan 40 minuter för tidigt, inget konstigt alls, vore snarare oroväckande om kombinationen lantis+naturare inte resulterade i något sånt. Att vänta i ljushallen, konstigt, hälften av alla ansikten kändes nya (?) gissar på en eller två extreme makeovers. Att höra lärarorkesten, plågsamt, vill byta skola varje gång jag ser dem, och råkade säga "nej, inte dom igen!!" lite väl högt. Att känna svettlukten från min klass, hemtrevligt, fast nä, behöver några veckor och sen är jag väl van igen.. Efter det gick det utför, hann bli lika irriterad som alltid på David, dock höll jag mig i skinnet och lät inte aggressionerna angripa någon. Efter att jag kommit hem satt jag med dator, schema och almanacka och klurade på hur jag skulle få ihop det med innebandyträningar och skola. Hittade inte riktigt något svar på det, bara alternativ a) att prioritera båda, förmodligen få magkatarr av stressen och misslyckas i skolan pga att tiden inte räcker till b) att sluta spela innebandy. Inget av alternativen känns speciellt lockande i nuläget så får se hur det blir. När mamma kom hem skedde en fin kollaps som fick pappa att säga "om nya skor får dig att må bättre och prestera bättre så ska du få det" hahaha? Nyhet: man kan faktiskt inte köpa lycka!!! (Fast vem tackar nej till ett par skor egentligen?) För att förhindra att fler såna här händelser sker har jag gjort en playlist med namnet "lista som förhoppningsvis förebygger depressioner". (Lägg in lite muntra melodier om ni vill se mig vid liv.) Hade egentligen behövt en mycket tidigare men bättre sent än aldrig. Den ska vara min följeslagare hela tvåan har jag bestämt.