bergochdalbananen

Lite så här har jag känt mig de senaste dagarna.

 

Imorgon flyttar jag alltså. Eller okej, klockan slog precis om till 00:00 och nu är det fredag. Idag flyttar jag alltså. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Önskar jag hade fötts till en sån där människa som är riktigt duktig på att planera och alltid är ute i god tid och så vidare. Istället föddes jag till den en otrolig tidsoptimist som de senaste dagarna (VECKORNA!) sprungit runt och fixat och donat med det ena och det andra. Har så många gånger varit nära på att skriva "ta dig i röven och gräv tills du hittar något"-sms till alla i min bekantsskapskrets som säger att det är oh so easy att flytta utomlands. Fan heller. Inte om det skiter sig med fonder, abonnemang, skatteverk och försäkringar och man måste spendera hela sin sommar väntandes i telefonkö i alla fall. Nu är i alla fall alla ärenden avbockade (förutom "föra över 63k till ett annat konto och OBS slå för i helvete ingen siffra fel nu"-punkten som jag tänkte spara tills imorgon) och jag kan äntligen ge mig själv lite tid att inse att imorgon är det dags. Så nu tänkte jag i lugn och ro försöka smälta faktum, lyssna på Ben Howard, packa klart och ännu en gång önska att jag varit ute i god tid för att kunna få ägna mig åt bara de första två sakerna.

160 dagar har gått nu. 160 dagar sen det tog slut officiellt och på riktigt och allt sånt där. Sen dess har det inte varit vi längre, eller så har det varit vi mer än någonsin. Vi har försökt, misslyckats, älskat, hatat, skrattat och gråtit och allt sånt där som säkert hör till. Senast förra veckan var han här och allt var som om ingenting hade hänt överhuvudtaget. Jag har fått höra att allt bara är destruktivt och dumt. Och det har jag också tyckt. Men sanningen är att det är inte det minsta destruktivt att tillbringa tid med eller tankar åt någon som gjort så stort avtryck i sitt liv.

Om en individ reste tillbaka i tiden för att berätta om den här dagen för den sjuttonåriga versionen av mig själv skulle hon (dvs dåtidens jag) inte tro sina öron. Idag var alltså dagen jag handlade koppar på Cervera, köpte finsmakar-chark och delikatess med en självscanner för ~1300kr och sedan bestämde mig för att låta denna blogg återuppstå för något som, hör på fan, livsreflektioner istället skjortkragar och läppstift. (OBS missförstå inte hen-individen, sjuttonåriga Anna, jag har tjuvkikat i arkivet och insett hur rolig du var och hur relativt imponerande dina språkkunskaper var, men det finns faktiskt större saker att lägga fokus och tankekraft på). Vilken tur att livet inte blir som man tänkt sig.

 

Grunderna till att återuppta vanan att gå in på denna webplats och förmedla är många. Misstänker att ni nu ligger och krampar på golvet av nyfikenhet angående detta.

 

1. Att utvecklas till ett akademiskt språkgeni.
Okej, kanske inte riktigt. Men faktum är att jag tycker att det är någorlunda obehagligt och sorgligt att denne verkar behärska det svenska språket betydligt bättre än vad jag gör. Att gå från att ha bemästrat trestavade betyg i svenska a, b och c till att inte ha behövt infinna sig i skolväsendet eller att skriftligt uttrycka sig mer än "öh vad blir det för mat typ?" under det senaste året har helt klart fått mina språkkunskaper att dala. Att skriva är ju ändå en av de uttrycksformer jag föredrar.

 

2. På evangelisk kristen grund, främja och verka för upprättande av Guds rike, uppbyggandet av den kristna församlingen samt spridandet av Guds ord.
Meningen ovan var alltså ett av de kriterier som skulle uppfyllas om man ville söka det stipendium som jag naturligtvis inte sökte då jag inte kände att jag kan leva upp till något av de kravs som ställs. Det är ju såhär att jag ska flytta till Nordirland. Igen. I ett helt år. Vilket är ganska lång tid. Och nog fast alla som besökt organisationen som jag ska jobba för och leva i finner det hela helt obeskrivligt vill jag väl ändå försöka ge mig på att beskriva det kommande året. Kanske även för att hälften av min bekantskapskrets i smyg rynkar på näsan åt mina framtidsplaner, vilket är SVINIRRITERANDE men ändå kanske kvittar då de inte förstått vad det handlar om. Skulle egentligen vilja råda alla jag känner att åka dit men är på tok för egoistisk för att ge någon den livsförändringen.

 

3. 1+2=3
Att bo i kollektiv med människor från hela världen gör att man blir duktig på engelska, men en riktig sopa på svenska. DÄRFÖR: bo i kollektiv + ha ett spännande liv + vilja förmedla detta + skriva på svenska = livet är en fest och bergochdalbananen är officiellt återuppstådd.