*dagbok*
För ett år, en månad, en vecka och två dagar sedan blev jag tillsammans med, för mig, världens finaste människa. Igår kanske jag såg honom för sista gången, i alla fall som pojkvän. Halva jag gör så fruktansvärt ont och trycker ner min kropp till en gråtpöl som flyter ut över hela golvet och resterande 50% av mig fattar inte att det händer, vi har ju inte ens gjort slut, vi vill ju inte ens göra slut. Och det kanske är därför jag publicerar det här. För att alla "men gumman hur är det fatt jag finns om du vill prata"-sms (även om jag hatar hatar hatar spyr galla på sådana sms) ska invadera min inkorg. Kanske jag vill ha dem där så att jag förstår att ena halvan av mig borde förenas med den andra. På golvet. I en pöl.
Tragiskt nog förstör väntan på att det ska ta slut allt annat i tillvaron som just nu i övrigt är så himla fin. I fredags tog jag studenten, jag har den senaste månaden umgåtts nästan varje dag med en klass som jag insett innehåller så fantastiska människor, jag har så många fina vänner utöver detta, och en familj som är den finaste av alla, på tisdag ska jag åka till USA i nästan en månad och jag är även inställd på att snart åka till Afrika för att förverkliga nulägets största finaste viktigaste dröm. Och jag har ju faktiskt fortfarande världens bästa pojkvän, som jag vill vara med och som vill vara med mig och som gör mig lycklig och som varit en av de största dragningskrafterna från allt jobbigt som det senaste året kastat på mig. Att veta att det officiellt och på riktigt är slut vilken dag timme minut sekund som helst dödar mig samtidigt som väntan på det är det enda som fortfarande håller något slags hopp och framtidstro uppe. Vill bara vara ledsen ligga gråta tycka synd om mig själv och vänta på att allt går över.
Kommentarer
Postat av: linda
saknar dig! hör av dig när du kommer hem <3
Trackback
