bergochdalbananen

Hej hej. Här sitter jag på badrumsgolvet och lyssnar på Ben Howard. Som alltid när jag lyssnar på honom fylls hela huvudet och hela kroppen av Nordirland. Öronen hör Jon McCourt berätta om hur han såg på när en brittisk soldat skjuta hans vän som låg på marken, bara några meter ifrån honom. Tungan försöker uttala nordirländska fraser och känner smak av bacon, kakor, Ulster fry och tequila. Och över hela kroppen känner jag kramar. Kramar från människor som jag vanligvis inte ens skulle lägga märke till, men som jag efter Nordirland älskar trots att vi inte har en enda sak eller värdering gemensam. Kramar från tjocka kvinnor på självmordscenter som man aldrig yttrat ett enda litet ord med, men som ändå ser att något är fel och kommer fram och omfamnar en som om man vore hennes egna lilla barn. Och ögonen sprutar. Sprutar av saknad, känslor och förtvivlan. Jag trodde på riktigt att det någon gång efter en lång tid skulle gå att beskriva Nordirland, att det bara var för färskt fortfarande. Nu har det gått snart ett halvår sen jag var där, och en liten oro om att jag aldrig kommer få sitta i en gungstol med barnbarn i knät och berätta om det mest livsrevolutionerande under min uppväxt håller på att växa sig större än vad som är hanterbart. Och jag vill ju så gärna berätta, och kanske framförallt bevisa, för alla äckelskeptiska människor med "vadå, ni åkte ju inte ens långt bort"-blicken i ögonen och för alla som tror att de förstår och ger "ah, men om man är på en bra resa saknar man ju det, jag var på mallis med all inclusive förra året och året innan det också =)"-kommentarer, hur det förändrade mig. När jag åkte till Nordirland hade jag gått med en depression i flera år, jag var miserabel över varenda liten grej i min vardag och jag gick runt med allvarlig dödslängtan. När jag kom hem var det inte så längre. That's it and there you go. Exakt så var det. Allt som hände däremellan går inte att förklara.