bergochdalbananen

På väg mot Los Angeles åkte vi förbi ett outlet, och man blir så tacksam mot folkhälsan och den som bestämde att alla svenska barn ska ha skolidrott osv, så himla skönt att prova kläder i USA eftersom man måste ha typ minsta storleken på allt haha. Kände mig inte ens det minsta obekväm när jag provade jeans, KÖPTE till och med ett par, har inte hänt på nästan sju år. Sjukt. Nåja, lagom till att jeanslyckan lagt sig kom vi till Los Angeles.

 

Vi bodde mitt i Hollywood. Jag tyckte att det var coolt, pappa tyckte att det var "ruffigt". Första kvällen gick vi på walk of fame, Hard rock café, i affärer osv.

 

Morgonen efter åkte vi till Univeral Studios. Var typ en 10-årig flicka och skuttade runt hela dagen, hehe. Så himla kul och så himla häftigt. Kommer aldrig kunna uppskatta en vanlig nöjespark igen men det var det värt.

 

Åkte på någon tur där man fick se filmkulisser och explosioner och låtsasstäder och sånt.

 

Fick till exempel vara med om en översvämning.

 

Och se "hotellet" från Psycho. I bakgrunden skymtar man delar av Whoville.

 

Karuseller<3

 

Efter två dagar i Los Angeles åkte vi vidare. Hamnade i ett 47-gradigt Arizona.

 

Och stannade en natt i något litet ställe mitt i öknen innan vi for vidare.

Så fort vi kommit till San Francisco var det tänkt att vi skulle hämta upp vår hyrbil för att påbörja vår road trip, så det gjorde vi. Hade en övernattning på typ världens bästa hotell med världens bästa frukostbuffé och världens bästa gym, sen åkte vi vidare.(..................snyft.)

 

California road trippin' maddafakkah. Ber om ursäkt om det ser ut som Mallis.

 

Sen hände det BÄSTA. Hamnade av en slump i något sorts sjöelefantsteretorium och stod som trollbundna och tittade på när dessa fantastiska varelser bara låg i sanden och vilade. Dog djurvänsdöden.

 

Sen kom vi till Cambria, typ en liten och mysig håla längs kusten där alla hus såg ut som dockhus eller kulisser från en vilda vestern-film.

 

Åt världens godaste hamburgare.

 

Och såg zebror bredvid motorvägen!! Sen for vi vidare. (Okej astråkig presentation av vistelsen där men orkar inte.)

Tänkte göra ett försök att dokumentera den lilla resan som ägde rum för några veckor sedan. Lovar att sammanfatta mig och strukturera det så mycket som möjligt och utelämna hur mycket detaljer som helst för annars kommer detta bli projektarbetet all over again och den stressen och prestationsångesten vill jag inte uppleva igen, i alla fall inte utan Sara.

 

Strax efter studenten för jag och min lilla familj alltså till de stora staterna. Första stoppet var, som ni kanske redan förstått, New York.

 

Första kvällen ägnade vi åt att vara jetlagade på 5th avenue (för där måste man tydligen vara förstår inte varför).

 

Första morgonen slutade vi, till min stora glädje, plötsligt att vara turister och besökte ett superamerikanskt frukostställe dit bara tvättäkta amerikaner gick. Det här var för övrigt typ den enda bilden jag frivilligt ställde upp på. För det spelar tydligen ingen roll om man vikthestar och går ner 4 kilogram inför student och utlandsresa, man tycker tydligen ändå att man inte kan vara med på bild. Och sånt är ju bara dumt. Men så var det i alla fall och därför har jag nästan inga bilder på mig själv med alla sevärdheter att visa för mina barnbarn. Nåja, nästa gång ska jag inte vara lika töntig.

 

Efter att ha tagit reda på Victorias hemlighet (som är att med hjälp av bh:ar motverka allt vad gravitationskraft är) och besökt uppskattningsvis 10 000 kvadratmeter New York:sk mark begav vi oss till Rockefeller center för att njuta av lite utsikt.

 

Personligen ville jag bara åka till New York för att ta en springtur i Central Park, men eftersom jag innan studenten drabbades av världens mest obotliga förkylning så fick det förbli ogjort.

 

På resans tredje dygn, då det var planerat att vi skulle besöka niotillfem-delen av New York, hade jag smittat ner hela familjen med den obotliga förkylningen och alla ville dö. Så vi tittade på frihetsgudinnan och det som skulle bli ett World Trade Center, sen fick det vara nog.

 

Sen hängde vi vid hotellets takpool resten av dagen. Jag som var nybliven singel och inte flirtat med en enda man sen ett och ett halvt år tillbaka i tiden blev minst sagt obekväm när den assnygga badvakten kom fram till mig för att make his move. Jag såg mig förtvilat omkring och sen tog jag fram närmsta bok för att "läsa" den (Den var upp och ner), antar att han blev förförd.

 

Och på den fjärde dagen tog vi en taxi till flygplatsen för att lämna New York bakom oss. Sjöng "California, here we cooooooooooooooooome" och tänkte på Seth Cohen samtliga sex timmar som det tog oss att flyga till San Francisco.

Det här har nog varit den bästa helgen på riktigt, riktigt länge. Har jobbat mina sista timmar någonsin på Oxbackens jävla vårdcentral, har varit glad kombinerat med ful och full på en 90-talsfest, har haft en tillfällig sambo, har tagit årets första dopp mitt i lördagsnatten, har kanske kommit på vad jag vill göra i höst har gråtit undrat velat men inte tyckt att det gjort något för nuförtiden kan jag ju i alla fall njuta så himla mycket av allt som är bra, och det har jag ju gjort.

Hej hej. Här sitter jag på badrumsgolvet och lyssnar på Ben Howard. Som alltid när jag lyssnar på honom fylls hela huvudet och hela kroppen av Nordirland. Öronen hör Jon McCourt berätta om hur han såg på när en brittisk soldat skjuta hans vän som låg på marken, bara några meter ifrån honom. Tungan försöker uttala nordirländska fraser och känner smak av bacon, kakor, Ulster fry och tequila. Och över hela kroppen känner jag kramar. Kramar från människor som jag vanligvis inte ens skulle lägga märke till, men som jag efter Nordirland älskar trots att vi inte har en enda sak eller värdering gemensam. Kramar från tjocka kvinnor på självmordscenter som man aldrig yttrat ett enda litet ord med, men som ändå ser att något är fel och kommer fram och omfamnar en som om man vore hennes egna lilla barn. Och ögonen sprutar. Sprutar av saknad, känslor och förtvivlan. Jag trodde på riktigt att det någon gång efter en lång tid skulle gå att beskriva Nordirland, att det bara var för färskt fortfarande. Nu har det gått snart ett halvår sen jag var där, och en liten oro om att jag aldrig kommer få sitta i en gungstol med barnbarn i knät och berätta om det mest livsrevolutionerande under min uppväxt håller på att växa sig större än vad som är hanterbart. Och jag vill ju så gärna berätta, och kanske framförallt bevisa, för alla äckelskeptiska människor med "vadå, ni åkte ju inte ens långt bort"-blicken i ögonen och för alla som tror att de förstår och ger "ah, men om man är på en bra resa saknar man ju det, jag var på mallis med all inclusive förra året och året innan det också =)"-kommentarer, hur det förändrade mig. När jag åkte till Nordirland hade jag gått med en depression i flera år, jag var miserabel över varenda liten grej i min vardag och jag gick runt med allvarlig dödslängtan. När jag kom hem var det inte så längre. That's it and there you go. Exakt så var det. Allt som hände däremellan går inte att förklara.

Jag är hemma. Jag träffar fina vänner. Jag rensar garderoben i hopp om att få flytta. Jag har arbetslöshets-panik.  Jag fick världens mest perfekta kyss igår. Jag känner mig vilse.Jag återkommer.