bergochdalbananen

Ibland tror jag faktiskt att mitt liv skulle kunna bli en bunt totalt sevärda filmer. I fredags var jag mitt snyggaste, fullaste och mest dansanta jag. Gjorde en pojke medveten om att han är en riktig douche och sedan lämnade jag honom ensam på en parkpänk och kände mig, ännu en gång, som en snygg och åtråvärd karaktär ur random girlpower-film. Resten av helgen har jag varit huvudkaraktären i en sorglig kärleksfilm. Och även om man skulle gråta sig uttorkad och skrika sig hes av att se den tror jag att man ändå skulle lära sig en del. Att kärlek är fint dyrtbart ömtåligt sällsynt och att man kan vara som gjorda för varandra en viss tidsperiod men när den perioden är slut kanske man ska ge upp, oavsett hur jobbigt det är. Har man misstolkat situationen och inte insett att man är gjorda för varandra för en livstid hittar man väl på något vänster tillbaka till varandra. Det är vad jag lärt mig i alla fall.