bergochdalbananen

Åh vad ledsen jag blir. Ledsen för att min ledsamhet (som man egentligen inte kan kalla det, isåfall i extremt milda ordval) står ivägen för e x a k t a l l t i n g. Jag kan inte längre få de betyg jag vill ha/skulle kunna få eftersom skolan kan ju inte vänta på att jag blir normal, den måste ju fortsätta. "Nu sjukskriver vi dig så kan du hoppa över de här kurserna så kan du läsa de efter studenten" jaaaa men guuuuuuuuuud vad kuuuuuuuul, guuuuud vad glaaaad det skulle göra mig. Jag kan inte längre ägna mig åt att göra saker jag tycker om, de saker som gör mig till mig. Mitt innebandylag har sprungit ifrån mig för längesen, all bra musik låter bara som något slags sorl, alla tyger och kläder jag vill sy i vill inte bli rörda av mig, alla kompisar har jag skrämt iväg. Mina ungdomsår bara passerar, och jag, jag kollar på, får inte vara med.