bergochdalbananen

Hanna (hon är klickbar) och jag har flera gånger påpekat vilket underbart lov vi har, och att vi blivit nöjda med våra liv. Igår sa hon något om att vi höll på att bli vuxna "Nästa år blir vi sjutton, sen blir vi arton. Vi är vuxna nu Anna." (Hon sa det med väldigt allvarlig röst, värsta grejen.) Kort efter det utbrast hon "Jag älskar mitt liv!!!!". Kul för oss kan man ju tycka, men jag har knäckt gåtan, jag har knäckt det oknäckta ägget. (En egen metafor jag pysslade ihop.) Hanna och jag har fått fjortislivet vi aldrig hade. Vi har varit i en fjortisperiod för några år sen då vi såg ut som fjortisar. Men där har vi alla varit. Tror inte att våra liv var speciellt händelserika förutom då någon random kommenterat "söt :P" på ens bdb. Men nu... NU slog det till. Fjortislivet. Vi får gratis öl av några killar och kramas lite och sen blir vi plötsligt väldigt lyckliga. Att vi (hon!!!!) tror att vi är vuxna är ett annat symptom, då det är precis vad fjortisar tror sig vara. Det här är såklart ett ytterst allvarligt problem och jag funderar på om vi behöver terapi för att få bort det. Början av problemlösning är dock att inse problemet, det har jag läst. Och problemet är insett, nu är vi säkert halvvägs ur detta.
Önska oss lycka till. To be continued... (Som det stog i slutet av alla pokémonavsnitt)