bergochdalbananen

Tror det är meningen att man i såna här situationer ska bli rädd för sig själv. Och det blir jag ju.

Har pallat äpplen igår och idag. Igår gav skolan mig en macbook pro och idag kom pappa hem med en iphone till mig. Kommer att vara materiellt mättad ett bra tag nu. God bless America. (Eller hur man nu sätter en fräck punchline på ett skrytsamt inlägg som egentligen inte var skrytsamt med avsikt utan mer ett försök till att väcka tankar som  "titta hon kan faktiskt vara glad i sina inlägg också och titta hon är så sorglig att hon bara glädjer sig åt lyxartiklar, stackars kraken har det inte lätt men bidraget kommer väl snart blablabla".)

Sen ett år tillbaka har min lillebror gnuggat kommentarer om sin blivande macbook i mitt ansikte och det klämcheckaste jag har kunnat göra åt saken har varit att tänka saker som "ahme jag då, jag ska få en såndär skitig leksaksdator, och det är faktiskt TVÅ procents chans att jag också får en macbook, din apa" och "man klarar sig bättre med griffeltavla, krita och hartass, de sa de när jag var på Vallby friluftsmuseum i lågstadiet, din gnu". Så har det varit tills idag alltså. Idag kunde jag ge honom den uppskattade nyheten att skolan faktiskt tänker servera mig och min klass på en varsin macbook pro. Hah.

Efter missödet i onsdags blir jag särbehandlad. Får välja mat, slipper ta körkort, får gratissaker och blir ständigt uppvaktad med pepp-kommentarer. Kul kolon p.

Igår tog jag ett klokt beslut som innebar två och en halv timmars träning, men mest en föredetta innebandytränare som kramade om mig på en parkeringsplats och bjöd in mig till mitt föredetta lag. Och jag tror att jag tackade ja. Tror jag måste börja göra saker för min egen skull om jag vill må bra.

Borde älska livet med tanke på allt som hänt de senaste dagarna. Det gör jag inte.

Det går bra nu
/Petter å jag

Circustältade med Max igår.

Igen. Flersamhet flersamhet flersamhet. Det enda jag klarar av.

I tider där livslust är en bristvara är det bäst att hålla sig i flersamhet.