bergochdalbananen

När jag kom hem från barnkalasvärden Jonathan igår kväll gick jag rakt mot kylskåpet, (inte för att jag var hungrig överhuvudtaget, (fick faktiskt underbar pizza och trefärgad glass hos honom!!) men varje gång man är vilsen, trött och inte vet vart man ska ta vägen kallar kylskåpet liksom på en, så kan man öppna dörren, kolla på maten, stänga dörren och sen känns allt bättre. (Det är faktiskt sant. Och ja, det handlar nog om att tröstäta fast utan att äta, eller så är det för att kylskåpet lyser upp mörkret när man öppnar dörren. Slut på teorier om varför det känns så bra.)) när jag öppnade dörren möttes jag av en tsunami av mat som föll rakt mot mig. Detta händer tre gånger om året. 1. vid påsk, 2. vid jul och 3. vid det traditionella första adventsfikat som hålls hos oss med sällskap av mina mellanstadiekompisar plus familjer. Mamma har seriöst went wild i köket de senaste dagarna, ty hon vill alltid överträffa sig själv och oroar sig alltid för att de finska bakverken inte kommer räcka. (Vilket de kommer göra, hela december blir alltid ett riktigt gain weight-projekt för att man tvingas äta fikarester och när de äntligen är slut kommer gain-slutspurten som är julhelgen.) Nåja, det är iallafall den bästa traditionen som finns. Mest för att den inte inkluderar farmor och därmed inte inkluderar att alla tjafsar och jag blir det lilla barnet som sitter och gömmer sig under bordet med händerna för öronen efter att jag febrilt försökt få de vuxna att komma överens.