bergochdalbananen

Dagen alla har väntat på. Eller dagen alla har fruktat. (Det förstnämnda känns (till min lättnad) för tillfället mest rimligt.) Dagen jag landade på svensk mark alltså. Semestern var egentligen varken majs eller bajs. Har (hur sorgligt och stöddigt det än låter) nog vant mig vid den här sortens semestrar. Plus att det är hemskt att vara på en plats där tiden står stilla och samtidigt går så himla fort, och sedan komma tillbaks hem och vara fyra år efter sin tid, då alla ens vänner hunnit skaffa bil och bildat familj. (Okej, så långt gick det inte. Känns dock som att flertalet av de jag känner har konverterat eller flyttat till Gryta.)


Vi flög dit. Och hem. Oväntat huh?





Jag skrev fina vykort (som mest liknade brev eftersom jag proppade vissa av dem (Max och Sofies) med ord). Lägg märke till katt-kortet som jag valde till Mattias, han kommer bli glad.

Sagan om kepsen: jag såg en keps på en åsneman (inte hälften åsna, hälften man) och fick EXTREMT ha-begär eftersom jag inte hittat denna keps hemma. Tänkte bjuda 40 euro men pappa tyckte inte det var passande, så där gick jag och trånade efter vad jag inte kunde få en hel dag. I slutet av dagen hittade mamma en likadan som hon köpte åt mig, då levde jag lycklig i alla mina dagar. Slut på sagan.

Söt pojke på dykarkurs som inkluderade klaustrofobi och panik. Det slutade med att jag fick dyka med en dansk flicka vars fingrar krossades av min rädsla. Haha, vilken pussy jag är.



Midsommarfirande. Första, enda och sista gången jag frös. Fina tsatsiki-munnar förresten.