bergochdalbananen

Planerar att försöka återta min forna blogg queen-skepnad då jag just nu befinnner mig på ett äventyr som är i stort större störst behov av att förevigas då det handlar om det mest fantastiska jag någonsin gjort. Äventyret i fråga är dock så obeskrivligt att jag inte riktigt vet hur jag ska formulera mig. Tänkte börja med en ytlig presentation av hur jag bor eftersom jag har fem miljoner läsare som jag aldrig pratat med:

Jag lever i och arbetar för tillfället för ett ekumenisk samfund på Nordirland. För att sammanfatta det hela kan man väl säga att jag bor i ett kollektiv med cirka tjugo andra volontärer från hela världen. Att leva i kollektiv innebär inte att jag delar en etta med en okänd människa som jag aldrig träffar, det innebär att jag delar allt med dessa små människor som jag träffade för cirka en och en halv månad sen. På måndagar har vi möten om hur det är att leva med varandra, om att fler borde ta initiativ till att tömma diskmaskinen, om att vi kanske borde överväga att inte väcka resten av kollektivet när vi kommer hem från nakenbadandet klockan sju på morgonen, om marathonet vi ska springa tillsammans, om allt. Mötet avslutas med en thank you-session där vi säger "Thank you Anna for coming with me to the dentist, I was so scared" eller "Thank you Martha for covering for me when I was ill". På kvällarna sysslar vi med folkdans, GPS-skattjakt, titta på sing a long-musikaler, lära oss snuskiga ord på nya språk, springa runt och sätta upp spökliknande lakan i folks sovrum eller annat skoj. Och detta är så fruktansvärt givande. Jag mår bättre än någonsin och lilla, blyga deppmongo-Anna bekämpas lite varje dag.

NÅJA. Dessa individer som kokar te åt och kramar mig när jag är ledsen är även mina arbetskollegor, men det tänker jag berätta om någon annan dag när livet tillåter det. Farväl.