bergochdalbananen

Igår var en gråtdag. Inte för att jag grät så jättemycket egentligen, men tårarna som fälldes var så jobbiga. Igår morse klockan halv sex GT satte jag mig på en buss för att lämna de (dör på hur klyschigt det här kommer låta) tre kanske hittills bästa veckorna i mitt liv bakom mig. Har lärt mig så otroligt mycket under dessa veckor, och det gör nästan ont i mig över att det inte kommer gå att förmedla till någon hur speciellt det var. Har träffat otroliga människor, fått höra folks fantastiska och fruktansvärda historier, kommit människor närmre än någonsin och upplevt enastående miljöer och händelser. Har känt ilska, sorg, orimlig glädje, hjälplöshet och frustration, och förmodligen allt där emellan. När bussen körde förbi den dumma Västeråsskylten och Gunlög förklarade oss officiellt på hemmaplan brast allt och sen dess har jag gått runt och snyftat lite då och då. Vill inte vara i denna meninglösa vardag där ingen ser en, frågar om man vill ha mer te, leker lekar, frågar hur man egentligen mår, delar med sig av sina innersta tankar, kramar en hela tiden, kommer på nya internskämt, är snygg i skägg, säljer billig alkohol, är extremt trevlig, gästvänlig och underbar.