om att vilja åka hem utan att ha hemlängtan
De senaste dagarna har jag velat åka hem. Inte för att jag gör annat än älskar människorna jag lever med och platsen jag bor på. Inte för att en gammal """""flamma""""" idag tog upp kontakten med mig för hundrasjuttiofjärde gången och jag vill åka till hans hus och slå honom med en spade och säga "BESTÄM DIG FÖR FAN" (efter att jag har haft sex med honom såklart). Inte heller för att jag saknar min pappa så jag sprängs.
Anledningen till att jag velat komma hem och bara skita i att genomföra det här fantastiska året är att det är så fruktansvärt jobbigt ibland. När folk säger att jag är godhjärtad och givmild som frivilligt ger mer än ett år av mitt liv till volontärarbete tänker jag "fan heller". Jag gör detta bara för mig själv. Eller okej nej, men för det mesta. Jag är här för den personliga utvecklingen som man får på köpet när man bor i ett kollektiv med människor från hela världen och arbetar med och reflekterar över viktiga frågor. Jag är här för att jag en gång för alla vill besegra min depression och kanske eventuellt börja tycka om mig själv. I alla fall sluta hata mig själv. Jag är här för att jag tror att det är en bra plats för mig att utrota demoner och få bra stöd från människor jag tycker om. Och att behöva ta tag i detta efter flera år då problemen ignorerats och tystats ner känns. Det känns ganska mycket faktiskt. Och det är ganska lockande att bara packa väskorna och åka hem och typ skaffa ett normalt jobb och ett vanligt liv och fortsätta må dåligt. Kommer förevigt hata mig själv om jag väljer att ge upp det här.
tiderays
I drygt en vecka har jag nu bott i detta nya hem, ett hem som kommer vara ett hem i ett helt år. I ett ekumeniskt samfund dit människor från hela världen kommer och går lite då och då. Och detta ska jag alltså försöka förklara.
*suckar djupt*
Varje år väljs tolv människor i åldrarna 18-25 ut till the one year voulunteer team. I år har vi en pojke från USA, en annan från Schweiz, två brittiska tjejer, tre andra från Sydkorea, Tyskland och USA, två Nordirländska killar, en från Irland och en från Brasilien. Och så lilla jag. Av flera hundra sökande valdes jag ut att vara en del av dessa tolv. Och jag förstår verkligen inte varför.
Att välja ett volontärteam är världens mest invecklade process. Det handlar inte om att välja de tolv "bästa" sökande, inte de mest meriterade eller de med mest fullproppade CV:n. Vi tolv som valts har valts för att vi tros komplettera och balansera varandra under det kommande året. Man har försökt skapa en blandning av kön och hemland och vi har valts på grund av våra olika egenskaper och roller för att vi ska kunna lära oss så mycket som möjligt av varandra. Vissa är högljudda, givna ledartyper, andra är något tillbakadragna, men otroligt stabila och säkra på sin sak. Vad jag ska kunna bidra med till denna grupp vet jag inte riktigt, tror faktiskt att jag valts för att min chef önskar att jag ska ge henne lakritsfiskar. Eller så är vi alla en del av hungerspelen och mina föräldrar har valt att offra mig.
Förutom *de tolv utvalda may the odds ever be in your favor* består volontärkollektivet vi bor i av ~15 andra fantastiska varelser. Vissa har en roll som sträcker sig över en tidsintervall på två år, andra kommer endast upp över några dagar. Skulle väl kunna hänvisa till detta jag skrev första gången jag flyttade hit och försökte förklara mitt boende. (Även om det denna gång handlar om att jag känt dessa personer i endast en vecka, istället för tre och en halv månad, och vi igår ändå fick samtliga män i huset att avslöja om deras penisar är utrustade med förhud eller ej.)
Att berätta hur jag har det är nästintill omöjligt, det är för tidigt helt enkelt. Vår första vecka har varit så obehagligt intensiv och för mig nästan obekväm. Att komma tillbaka "hem" efter fyra månader och försöka vänja sig vid faktumet att alla jag bott med på samma plats inte bor krav här längre, utan istället ersatts av nya människor som är minst lika förvirrade som jag har lett till en smärre chock. Varje gång jag ska gå och lägga mig på kvällarna inleder jag en promenad mot mitt gamla sovrum för att sedan inse att juste, har ju ett nytt sovrum som brukade tillhöra mannen som spelade fiol och gitarr och sjöng "ay ay ay caliente caliente". Och att inte känna sig bekväm att mental breakdown:a inför människorna man har känt i en vecka är väl ganska normalt, men skitjobbigt när de är allt man har. Jag väntar helt enkelt på att vår gruppdynamik ska formas till något mer behagligt och mindre högljutt, sedan kan jag nog känna hur bra jag har det.
